Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Underhandlingarna med Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rörande de svårigheter riksföreståndaren i sitt
betänkande uppstält emot
att tillerkänna konung Hans en viss penningesumma
årligen, svarade rådet: »Det hafver mycket varit
rördt både i herr Stens tid och eder, synnerligen
senast, när de gode männen Sten Thuresson och Thure
Jönsson kommo från Danmark . . . . Ingen beslutning
hafver varit derpå, dock om så ske skulle att vi
derför kunde få fred, funnes goda vägar, hvar den
summan skulle tagas, att ridderskapet icke skulle taga
af sitt. Ty konungen i Sverige plägar lefva af kronan,
der skall ock vederkännelsen (penningeersättningen)
tagas. Hvilken annorlunda ville detta företaga eller
förblanda, han vill gerna riket försöndra och komma
oss våra fiender på halsen.»
Man utsåg också underhandlare, biskop Otto
i Vesterås och Erik Trolle, hvilka gingo till
Köpenhamn i början af år 1508 och der utverkade
beslutet om ett nytt möte att hållas i Varberg den
17 Juni. Stillestånd skulle till dess vara från
den 1 Maj till 8 dagar efter midsommar. I Varberg
infann sig konungen sjelf jemte 12 danska och norska
rådsherrar. För de svenske fullmäktige, bland hvilka
de förnämste voro biskoparne Vincentius från Skara
och Mathias från Strengnäs, Erik Trolle, Thure
Jönsson och Åke Hansson, framlade konungen trenne
punkter, hvarom länge underhandlades. Den 2 Juli
uppsattes beslutet. Stilleståndet förlängdes till
Mårtensmessan. De svenska sändebuden lofvade tillika
»att förarbeta med deras medbröder Sveriges rikes råd
och inbyggare, att mottaga konung Hans eller ock att
förklara för honom och gode män, hvarför det ej ske
kunde. Antoges denna förklaring som giltig och funne
man att skada och förderf skulle följa, om konung Hans
komme i besittning af riket, då skulle konungen vara
alldeles tillfreds, om hans son antoges till konung
på faderns vägnar under dennes lifstid. Funne gode
män, att äfven deraf skada skulle följa, så ville
konungen vara tillfreds med en viss penningesumma
årligen af kronans ränta äfvensom med ett erkännande
af Sveriges innebyggare att han vore deras rätte herre
och konung. Penningesummans storlek och desslikes
hvad redelig tjenst Sverige och Sveriges män skulle
göra sin herre och konung, detta skulle bestämmas af
sex fullmyndige svenske rådsherrar, tre andlige och
tre verldslige, på ett möte med danska rådsherrar i
Malmö nästkommande Michaelisdag. Under tiden skulle
Kalmar och Borgholm förblifva i kungens händer,
kustfarten vara oförhindrad, men intet samqväm ega
rum med hansestäderna.»
Om hösten sammanträdde de svenske rådsherrarne
för att öfverväga de tre vilkoren, som konungen
framlagt i Varberg. För handen varande källor lemna
inga underrättelser om hvad riksföreståndaren tänkte
och gjorde i afseende på allt detta. Sannolikt såg
han ogerna den utgång underhandlingarna syntes få,
eftersom han vid andra tillfällen yttrat sin stora
ovilja öfver förslaget angående penningesumman. Fred
ville väl han, som de andre, men icke på vilkor,
som voro nesliga för Sverige. Från hans själsfrände,
Erik Thuresson på Viborg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
