Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heming Gad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Heming Gad.
Om Heming Gads tidigare år känna vi intet. Han
möter oss först som Sten Stures ombud hos påfven
i Rom, der han sökte utverka ett påfvebref emot
ryssarne, hvilka betraktades såsom kristenhetens
fiender. I Rom vistades han omkring 20 år och kallades
offentligen af påfven »vice konungens i Sverige och
Sveriges rikes förespråkare»[1]. Han vann påfven
Alexander VI:s ynnest och välvilja till den grad,
att denne utnämnde honom till sin kammarherre och
matematicus. När han återvände från Rom, det var
år 1499 eller 1500, veta vi att svårigheter mötte
honom för att inkomma i riket. Han måste betala 100
gyllen till konungen och 24 till Claus Krummedik,
»liksom om han någon ogerning gjort hade mot riket» –
klagar han sjelf. Må hända hade han redan då vid det
påfliga hofvet gjort sig känd för sina mot Danmark
och dess konung fiendtliga tänkesätt och väckt fruktan
hos konung Hans att bli en farlig motståndare i hans
planer rörande Sverige.
Han hade icke länge varit hemma, förr än biskop
Henricus Tidemanni i Linköping dog i December
1500. Heming Gad var då domprost och blef af
kapitlet vald till biskop. Dertill bidrog mycket
det förtroende, han åtnjöt hos de då åter försonade,
mäktige Sturarne, mellan hvilka och konungen striden
å nyo utbröt det följande året. Hemings verksamma
deltagande i de händelser, som närmast föregingo
och efterföljde konung Johans afsättning 1501, känna
vi redan, äfvensom huru han försonande gick emellan
så väl erkebiskop Jacob och herr Sten som denne och
Svante Nilsson. Huru kraftigt »doctor Heming» eller
»herr electus» – ty detta var hans vanliga benämning
– förde svärdet både framför Stockholm under gamle
herr Stens sista tid och framför Kalmar, samt huru
outtröttlig han var att lifva och upprätthålla modet
hos sina män och hos allmogen – det känna vi äfven.
Naturligtvis skulle han derigenom öka hatet mot sig
hos danskarne och deras konung, och denne uraktlät
intet, som kunde befria honom från den farlige
doktor Heming. I detta arbete understöddes han af
en annan omständighet, nemligen det förhållande,
hvari doktor Heming stod till sitt stift. Vi känna
redan, att han icke erhöll påflig stadfästelse på
sitt val. Till största delen berodde nog detta på
stämplingar vid påfliga stolen från Danmark, men äfven
inom Hemings eget stift höjde sig klagomål mot honom,
och detta verkade missnöje hos de öfriga biskoparne,
men synnerligast hos svenska kyrkans öfverhufvud
erkebiskopen.
Bref på bref kommo till Heming så väl från rådet som
från erkebiskopen. Svante Nilsson sökte medla. Heming
sjelf stod ock i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
