Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heming Gad - Svante Nilsson och rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det gick så långt, att både rådet och
riksföreståndaren måste bjuda honom lejd. »Till den
lejd» – skref Heming, och man tycker sig märka, huru
vredgad mannen var, medan han skref – »till den lejd,
som riksrådet sist sände mig, behöfde de gode herrar
ej spilla bläck och papper; ty när den icke skulle
lyda annorlunda än den gjorde, då kunde jag nog gätta,
hur godt de unna mig. Hvad I deremot skrifve, att jag,
om jag begärde det, skulle erhålla edert lejdebref
efter min egen vilja, så hoppas jag att hafva tjent
eders herredöme således, att jag utan all fara tryggt
kan komma till eder.»
Riksföreståndarens kraftiga uppträdande emot
fredsslutet förde åter Heming till hans sida. Han
deltog jemte Nils Bosson, Sten Christersson,
Thure Jönsson, Åke Hansson samt Trotte och Johan
Magnusson i Vesteråsmötet i Mars 1510. Längre ut på
året skickades han jemte riksföreståndarens son till
Lybeck, der han med de wendiska städerna uppgjorde
en traktat om hjelp af dessa städer i kriget mot
Danmark. Konung Hans kände sig högeligen förbittrad
öfver hvad doktor Heming här uträttade, klagar i
bref till en kardinal öfver Heming och önskar till
och med åtgärder af påfven mot biskopen i Lybeck,
som medverkat. Heming upptog äfven å Sveriges vägnar
i Lybeck ett lån på 1500 mark.
I afseende på hansestäderna var sålunda Heming Gad af
olika mening med Erik Thuresson. Må hända såg denne
längre framför sig och fruktade framtida olägenhet
af det beroende, hvari man kunde råka till städerna;
Heming såg mera på den för handen varande ställningen
och nödvändigheten af en motvigt mot Danmark på
sjön. Otvifvelaktigt delades denna åsigt äfven af
riksföreståndaren.
Det var först efter återkomsten från Lybeck som den
ihärdige doktor Heming fick njuta af den glädjen
att se Kalmar slott öfvergå i svenska händer. Om
det var han sjelf, som då anförde den svenska
belägringsstyrkan, är icke bestämdt angifvet. Att på
våren detta år en annan man, nemligen Johan Magnusson
(Natt och Dag), der förde befälet, synes af ett bref
från denne till riksföreståndaren. Men det kan vara,
att denne förde befälet blott under Hemings frånvaro.
Emellertid blef förhållandet godt mellan Heming och
Svante Nilsson, så länge denne lefde.
Vi må nu, sedan vi genomgått hvad som finnes
antecknadt om dessa Svante Nilssons förnämste samtida,
Erik Thuresson och Heming Gad, öfvergå till Svante
sjelf och se, hurudan hans ställning var till de
store i allmänhet.
Svante Nilsson och rådet.
Öfver hufvud rådde ett godt förhållande mellan Svante
Nilsson och Sveriges store. Det borde väl också så
vara, då de allt sedan gamle herr Stens dagar handlat
gemensamt, och efter dennes död deras egen hufvudman
trädde till väldet. Svante Nilsson stod tillika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
