Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Nilsson och rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så långt ofvanom de öfriga både i anseende till
verkliga förtjenster om riket och i kärlek hos folket
– synnerligast dalkarlarne, som aldrig kunde glömma
den käre Nils Stures son – att redan härigenom afunden
qväfdes, om den i förstone fans.
Dessutom bör man taga i betraktade tvänne
väsentliga omständigheter, först och främst den
som vi redan här ofvan antydt, att bland Sveriges
store på denna tid funnos icke egentligen några,
som liknade den föregående tidens ärelystne och
sjelfgode maktinkräktare; samt för det andra,
att riksföreståndaren nu var något helt annat
än riksföreståndaren för ett halft århundrade
tillbaka. Riksföreståndaren Svante Nilsson blickade
fullkomligt hemvand omkring sig från den tron,
der riksföreståndaren Carl Knutsson måste känna
nykomlingens osäkerhet. Hvad som då var en
nyhet, var nu gammal, god sedvänja. Den edsvurne
riksföreståndaren stod nu mera enligt kyrkomötets
beslut inom samma heliga hägn som krönt konung.
Till följd häraf rörde sig riksföreståndaren
med mera lugn, och hans maktutöfning retade
mindre. Myndigheten var icke tillfällig längre,
det var icke den lyckligaste, utan den dugligaste
som stäldes vid kungatronen, och gamle herr
Stens långvariga och lyckobringande regering var
derutinnan icke minst betydelsefull, att genom den
riksföreståndäreskapet hann liksom taga säkert
rotfäste i folkmedvetandet. Riksföreståndarskapets
värdighet i allmänhet, dertill uppburet af en sådan
personlighet som Svante Nilssons, inom hägnet af
allmogens allt uppoffrande kärlek – det var väl hvad
som midt under kriget bredde inre lugn öfver Svante
Nilssons regeringsår.
Ännu fastare måste hans ställning blifva med en sådan
omgifning, som han hade. Blickar man nemligen från
honom ut öfver tidens mäktige, så finner man utom
Bielke- samt Natt och Dag-slägterna, hvilka täflade
med riksföreståndaren i oförtröttad verksambet
för fosterlandet, äfven ur de gamla danskvänliga
slägterna, Vasa och Oxenstierna, medlemmar, hvilka
stå på riksföreståndarens sida. Hos Vasa-slägten
spårar man i sjelfva verket, allt sedan Erik Carlssons
öfvergång efter gamle herr Stens seger på Brunkeberg,
ingen dansk stämning. Så väl Johan Christersson
som dennes son Erik Johansson voro till själ och
hjerta svenska herremän och stodo trofaste på Svante
Nilssons sida, liksom förut på gamle herr Stens,
mot Danmark – något som visserligen var en följd af
riksföreståndarnes personliga öfverlägsenhet, men väl
äfven i någon mån får tillskrifvas det inflytande
som utöfvades af de qvinliga medlemmar ur Sture-
och Bonde-slägterna, hvilka genom giftermål inkommo
i Vasa-slägten.
Lugnet omkring riksföreståndaren i detta afseende är
så mycket mer i ögonen fallande, som Svante Nilsson
ingalunda var den, som lade fingrarne emellan,
då det gälde kronans rätt eller då något var att
anmärka. Synnerligast visar sig detta i fråga om
kronans slott och län. Till och med rikets ypperste
män och hans egna fränder, äfven om de vunnit hans
högsta förtroende! Erik Thuresson,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
