Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Nilsson och rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erkebiskopen, Åke Hansson fingo hålla till godo med
stränga och afvisande svar, om de begärde något som
Svante fann stridande mot lag och rätt eller kronans
fördel.
Efter olyckan på Kastelholm 1507 och sedan Sten
Thuresson blifvit bortförd i fångenskap till Danmark,
skref Erik Thuresson till det i Stockholm församlade
rådet och begärde, att rådet ville vara Stens qvinna,
fru Anna behjejplig, »så att hon måtte behålla
den förläning hennes käre herre förlänt var». Fru
Anna uppträdde också sjelf i rådet och framstälde
samma begäran. Rådet fann hennes begäran billig
och skref till riksföreståndaren, förespråkande och
tillstyrkande bifall. »Det vore icke skäligt eller
beständigt» – heter det – »att de någon skada få
för rikets skull, skola derutöfver umbära den del,
de hafva af kronan och lida der ofvanpå skada.»
– Riksföreståndaren skref, så fort han erhållit
skrifvelsen från rådet, sitt svar till fru Anna,
hvari han bland annat yttrar, »att kronans slott, det
nedbrända Kastelholm, kan icke uppbyggas med mindre
länet ligger derunder . . . . och vet jag ej annat,
än att kronans slott och fästen böra uppehållas
med kronans län och ränta, synnerligast vore det nu
maktpåliggande, hvad det slottet beträffade».
Ännu tydligare visar sig Svante Nilssons skaplynne
i följande fråga. I början af det nämnda året –
det var i Mars månad, då riksföreståndaren befann
sig nere vid Kalmar – erhöll han ett bref från sin
frände Åke Hansson, som då vistades på Etak. Det var
egentligen svar på ett föregående, här ofvan omnämndt
bref af Svante rörande kriget, men herr Åke vidfogar
en enskild anhållan. »Käre frände» – skrifver han –
»beder jag eder kärligen, att I ville både för herr
Erik Thuresson och min skull unna unge Anders Eriksson
häradshöfdingdömet i Vartofta härad. Han vill ganska
gerna göra eder och riket en tjenst deraf, och är
här ingen, som bättre är dertill fallen, och bönderne
vilja gerna hafva honom. Ty beder jag eder kärligen,
käre frände, att I viljen låta honom njuta godt åt,
jag vill det gerna med eder förskylla, att I viljen
gifva honom deruppå edert bref.»
Äfven på denna begäran gaf Svante utan dröjsmål sitt
svar. »Käre frände», säger han, »som I ock skrifven,
att jag vill både för min broder herr Erik Thuressons
och eder skull unna unge Anders Eriksson
etc. . . . . blifver han en af de tre, som i valet läggas,
som Sveriges
lag innehåller, då vill jag gerna veta hans bästa
och bestånd i den måtto och, andra för eder skull
och min broder herr Eriks desslikes, så att han skall
mig tacka.»
De anförda exemplen röra rådet i gemen och tvänne män,
hvilka Svante Nilsson värderade högt; vi vilja ännu
anföra ett rörande en af kyrkans män, biskop Ingemar
i Vexiö. På sin nedresa till Kalmar från vintertinget
med dalkarlarne och efter samtalet med kapitelsmännen
i Linköping skref Svante från Hvetlanda[1] ett bref
till biskopen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
