Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Nilsson och rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med uppmaning att skyndsamt utgöra gärderna för
de län, som riksföreståndaren gifvit honom på
kronans vägnar, och ytterligare, efter ankomsten
till Kalmar, att biskopen med sina svenner skulle
begifva sig dit[1].
Biskopen kom icke, men skickade
10 svenner. Både för det ena och det andra bad han om
ursäkt. Af hans svenner voro flera sjuka än helbregda
och somliga döde, icke heller vågade han bortsända
flera af fruktan att blotta denna landsända, då herr
Erik (Erik Trolle) och hans svenner vore borta och
ett allmänt rykte gick, att 300 konungens svenner
redo i Skåne.
Riksföreståndaren råkade i eld och lågor vid
inhändigandet af detta svar. »Jag fick nu strax
eder nådes skrifvelse och bland annat förnam eders
nådes mening, att eders nåde gör mera gagn i den
landsändan Värend än här vid Kalmarna. Jag menar,
att allmän nytta för det meniges bästa är större
gagn veta än sitt eget, helst som nu tillstår i
riket, besynnerligen i denna fattiga landsända,
sedan mina dagliga svenner och folk af herr electi
tillskyndan med stor lycka och Guds nåd togo Kalmar
igen med värjande hand. Skola vi alle af rådet och den
menige man nu sitta stilla i riket och ej tillhjelpa
behållan[2],
vet jag ej, huru svårt det blefve
inrikes och utan, om han går oss af handen igen genom
vår försummelse. Eders nådes goda råd hade här nu
nyttigare varit än allt det goda och gagn, eders nåde
göra kan i Värend, synnerligast emedan de gode män af
rådet och utan råds, här hos mig äro, hafva beslutat
sända på nytt bref och bud till Danmark om fred eller
uppslag. För detta ärende hade eders nådes närvaro
varit alldeles nyttigare här än der både för råd och
dåd desslikes, och hafva vi förtöfvat brefven i 6
eller 8 dagar för eders nådes tillkomsts skull, som
jag fullt och fast väntade. Det eders nåde förtöfvas
hemma, ej aktande sådana riksens ärenden eller mina
bref, det hafver riket, jag eller den menige man ej
stort bestånd af.» Tillsägande biskopen att icke förty
infinna sig i Kalmar, slutar riksföreståndaren sin
skrifvelse med följande ord: »Om det folk och gengärd
af Värend komma skulle, är mig ganska sällsynt[3],
hvad stämpel der inne är med allmogen, att de äro så
ohörige yttermera än annorstädes i riket.»
Biskopen svarade, dock efter några dagars dröjsmål –
riksföreståndarens bref är nemligen skrifvet den
28 Februari, biskopens den 16 Mars – i de mest
undfallande ordalag. »Gud skulle veta, att han ej
hade uteblifvit af tredska, men han ansåg sina råd
ej vara af någon betydenhet och trodde tillika, att
när han sändt sina svenner, riksföreståndaren ej så
storligen åstundade hans egen närvaro. För chrismans –
den heliga smörjelsens – invigande[4].
Biskopen kom icke, men skickade
10 svenner. Både för det ena och det andra bad han om
ursäkt. Af hans svenner voro flera sjuka än helbregda
och somliga döde, icke heller vågade han bortsända
flera af fruktan att blotta denna landsända, då herr
Erik (Erik Trolle) och hans svenner vore borta och
ett allmänt rykte gick, att 300 konungens svenner
redo i Skåne.
Riksföreståndaren råkade i eld och lågor vid
inhändigandet af detta svar. »Jag fick nu strax
eder nådes skrifvelse och bland annat förnam eders
nådes mening, att eders nåde gör mera gagn i den
landsändan Värend än här vid Kalmarna. Jag menar,
att allmän nytta för det meniges bästa är större
gagn veta än sitt eget, helst som nu tillstår i
riket, besynnerligen i denna fattiga landsända,
sedan mina dagliga svenner och folk af herr electi
tillskyndan med stor lycka och Guds nåd togo Kalmar
igen med värjande hand. Skola vi alle af rådet och den
menige man nu sitta stilla i riket och ej tillhjelpa
behållan[5],
vet jag ej, huru svårt det blefve
inrikes och utan, om han går oss af handen igen genom
vår försummelse. Eders nådes goda råd hade här nu
nyttigare varit än allt det goda och gagn, eders nåde
göra kan i Värend, synnerligast emedan de gode män af
rådet och utan råds, här hos mig äro, hafva beslutat
sända på nytt bref och bud till Danmark om fred eller
uppslag. För detta ärende hade eders nådes närvaro
varit alldeles nyttigare här än der både för råd och
dåd desslikes, och hafva vi förtöfvat brefven i 6
eller 8 dagar för eders nådes tillkomsts skull, som
jag fullt och fast väntade. Det eders nåde förtöfvas
hemma, ej aktande sådana riksens ärenden eller mina
bref, det hafver riket, jag eller den menige man ej
stort bestånd af.» Tillsägande biskopen att icke förty
infinna sig i Kalmar, slutar riksföreståndaren sin
skrifvelse med följande ord: »Om det folk och gengärd
af Värend komma skulle, är mig ganska sällsynt[6],
hvad stämpel der inne är med allmogen, att de äro så
ohörige yttermera än annorstädes i riket.»
Biskopen svarade, dock efter några dagars dröjsmål –
riksföreståndarens bref är nemligen skrifvet den
28 Februari, biskopens den 16 Mars – i de mest
undfallande ordalag. »Gud skulle veta, att han ej
hade uteblifvit af tredska, men han ansåg sina råd
ej vara af någon betydenhet och trodde tillika, att
när han sändt sina svenner, riksföreståndaren ej så
storligen åstundade hans egen närvaro. För chrismans –
den heliga smörjelsens – invigande[7]
anhölle han nu ödmjukeligen
så kunde vara, det I oss frist gåfve
tills vi Chrisman skärtorsdag vigt hade, eljest
nödgoms vi hemta henne i Strengnäs eller i Skara.»
(I Linköping fans nemligen ingen vigd biskop).</footnote>
anhölle han nu ödmjukeligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
