Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Nilsson och rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om något uppskof, men kunde det ej medgifvas,
ville han, riksföreståndarens vrede och misstycke
undflyende, sig på väg gifva, så fort budet komme igen
med riksföreståndarens svar.» Sitt insegel skickade
han till herr electus. Rörande stämplingarna bland
bönderna skrifver han: »Hafven I oss något i misstro
före, viljom vi det afvärja med vår helgeands ed
och menige man ung och gammal i allt Värend. Eders
herredöme, flere gode herrar och män hörde väl
sjelfve, hvad de för svar gåfvo nu vid ett år sedan
på Vexiö torg om något folk utgörandes.»
Ingemars svar lugnade Svante och han svarade genast i
en helt annan ton, låtande biskopen dröja till efter
helgen.
Åtskilligt skulle kunna anföras ur den jemförelsevis
rika brefvexling, som finnes i behåll från denna tid –
ehuru dock en god del af de så kallade Sturebrefven
ännu ligga otryckta i Danmarks riksarkiv. Men det
anförda torde vara tillräckligt att visa, huru Svante
Nilsson tedde sig mot rikets herrar och män på den
höga plats, som han innehade.
En sak, som Svante i likhet med sin företrädare synes
hafva varit synnerligt mån om å kronans vägnar att
stäfja och hindra, var den sträfvan, som fans hos de
store att få länen ärftliga. Långt kommo de väl aldrig
i denna sin sträfvan, ty lydde förläningsbrefvet på
länets öfvergående i arfvings hand efter innehafvarens
död, så var det alltid blott till vissa år. På
sådan grund innehade gamle herr Stens enka, Ingeborg
Åkesdotter, sina län i Finland. Kanske får man också
just i den nämnda riksföreståndarens uppfattning af
saken söka orsaken till det stränga förfarandet mot
henne, hvarom här ofvan blifvit taladt.
I strid häremot lät Svante sjelf gifva sig
förläningar, hvilka efter hans död skulle tillfalla
hans son och af honom innehafvas i 20 år efter
Svantes död. Det skedde på ett möte i Stockholm
den 19 Oktober 1505, således efter mötet i Kalmar,
der konung Hans låtit förklara Svante Nilsson och de
förnämsta svenske herrarne för majestätsförbrytare.
Svante Nilssons förmögenhet hade tagits mycket i
anspråk, ej blott sedan han blef riksföreståndare,
utan äfven dessförinnan. I ryska fejden på Sten Stures
tid tillsatte han betydligt af enskilda medel. Han
nödgades redan då ersätta sin brist med lån, som
qvarstodo obetalda många år derefter. En skuld till
Johan Fleming i Åbo kräfdes han för 1503, ehuru det
icke gälde mera än 100 mark. Så var äfven förhållandet
med andra skulder, som han samtidigt åsamkat sig i
Estland. Sedan han blef riksföreståndare, tilltogo
utgifterna och äfven bekymren. Många bref, som ännu
äro i behåll, bevisa huru han sökte reda sig, dels
genom hjelp från kyrkor och kloster, dels genom
gärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
