Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Nilsson och rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höfvidsman eller konung tages efter honom, det så förfaras,
att hans husfru och barn skulle behålla Raseborg och
Svartsjö i 20 samfälda år efter hans död, utan att
utgöra någon som helst afgift derför, dock skulle
Raseborg förlänas åt en god man, som derför kunde
vara riket nyttig, och när riksföreståndarens son
hunne mogna år, skulle han vara närmast till detta
län. Skulle någon efterkommande riksföreståndare
fordra att få igen under Stockholms slott ofvannämnda
Svartsjö med Färingsön, så förpligtade sig rådet att
hålla Svantes enka och barn skadeslösa.
Sålunda fick då Svante efter lång väntan något
vederlag för hvad han af enskilda medel påkostat i
rikets tjenst. Det bästa förhållande var fortfarande
rådande mellan honom och rådet, och han kunde med
kraft afvisa obehöriga anspråk äfven när de framkommo
från rikets mäktigaste män.
Dock skulle icke heller Svante Nilssons regeringstid
sakna sin tillbörliga andel af skugga, uppkommen af
brytning mellan honom och rikets mäktige män. Denna
brytning var dock väsentligen olik sina föregångare
mellan Sten Sture och rådet samt mellan Carl Knutsson
och hans vederdelomän. I dessa var det alltid
hufvudsakligen fråga om riksföreståndarens aflägsnande
och den danske konungens inkallande. Nu var det mindre
fråga om dessa saker än om sättet att vinna fred, och
hela striden fördes mera med pennan än med svärdet.
I följd häraf är det lätt att finna, hvilka som skulle
stå i spetsen för denna rörelse mot Svante, nemligen
de andlige, erkebiskopen Jacob Ulfsson och bland
hans lydbiskopar förnämligast Mathias i Strengnäs
och Otto i Vesterås. Af de verldslige herrarne
finna vi de välbekanta namnen Knut Eskilsson,
Sten Thuresson, Erik Trolle, Nils Bosson, Sten
Christersson, Erik Johansson, Trotte Magnusson och
Christer Bengtsson. Alla dessa jemte Holger Carlsson
(Gera) voro riddare. Af väpnare deltogo Bengt och
Johan Arendssöner (Ulf), Nils Eskilsson (Banér),
Knut Eriksson (Gyllenstierna), Claus Hindersson och
Johan Jönsson, En och annan bland dessa tillhörde
rikföreståndarens förtrognaste vänner, såsom Erik
Johansson (Vasa). Men både Sten Christersson och
Trotte Magnusson hade just vid denna tid, då missämjan
utbröt, deltagit gemensamt med Svante i handlingar,
som voro skarpt riktade mot fredsvännerna, i det de
förklarat föregående årets fredsunderhandlare hafva
öfverskridit sina fullmakter. Deruti hade äfven Nils
Bosson deltagit, denne, som vi funnit på konungens
sida innehafva Borgholms slott, hade 1507 eller 1508
öfvergått på sitt fosterlands, sannolikt i följd af
de underhandlingar som då fördes mellan honom och
svenska rådet, underhandlingar, hvilka öppnats af
Heming Gad redan föregående året, då man fick veta
att herr Nils återkommit från Köpenhamn i hög grad
missnöjd med kungen.
Det var i Mars som mötet stod i Vesterås, och då
rådde fullkomlig endrägt mellan riksföreståndaren och
dessa herrar. Under årets lopp syntes intet hafva
förefallit, som bort väcka söndring. Heming Gåds
beskickning till Lybeck och den gynsamma utgången
deraf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
