Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Nilsson och rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till viljes; dock hoppas oss, att det och annat sådant
icke går djupt i hjertat. Vi förmoda, att vi hafva så
många skäppor salt tillhopa ätit, att vi väl känna
hvarandra på båda sidor. Vi äro derom vissa, att
de äro till, som gerna sågo, att någon tvist komme
oss emellan . . . . Men vi pläga icke för en ringa ting
gifva gammal vilja och vänskap utöfver.»
Sannolikt får man i dessa och här ofvan antydda
omständigheter – dels erkebiskopens personlighet,
dels bristen på tillräcklig kraft hos de öfriga
motståndarne, slutligen äfven rättsintheten
och fosterlandskärleken hos Erik Thuresson –
söka orsakerna dertill, att striden mellan
riksföreståndaren och rådet aldrig utbröt i öppen
låga. Af de hittills offentliggjorda brefven från
denna tid får man föga kännedom om denna tilldragelse,
men det synes som om i hufvudsaken allt blifvit
bilagdt och sämjan återstäld på ett rådsmöte före
utgångenafår 1510. Naturligtvis var också allmogens
och köpstadsmännens, i första rummet Stockholms stads,
kärlek till Svante i alla skiften det förnämsta stödet
för hans makt.
För denna böjde sig också de, hvilka ännu under året
1511 hyste agg och ovilja mot riksföreståndaren.
Bland dessa var Sten Christersson den förnämste,
åtminstone är han den ende, som finnes omnämnd i
tidens handlingar. Det buller, han åstadkom, synes
dock hafva varit af jemförelsevis ringa betydelse. Han
klagar om sommaren 1511 i bref till erkebiskopen –
af den 2 Juli – att »Svante Nilssons fogde och svenner
gingo i mordstig på hans skada och lif», och voro de
nu, menade han, vida manstarkare än de förut varit,
när det gält att värja den fattiga allmogen mot rikets
fiende.
Erkebiskopen skickade på herr Stens begäran
brefvet till Svante jemte skrifvelser från sig
sjelf. Dessa känna vi icke, men väl Svantes svar,
som är dateradt Stockholms slott den 10 Juli. Det
synes deraf att erkebiskopen velat taga parti för
Sten. »Som eders nåde pårörer», skrifver Svante,
»att om jag gör något in på herr Sten Christersson,
skall jag dermed förtörna eders nåde och allt rådet,
och att eders nåde och flera gode herrar och män
vilja falla till herr Sten emot mig och den recess,
som gjordes mellan honom och mig här i Stockholm,
det hade jag mig i ingen måtto förmodat. Jag sände
eders nåde herr Stens bref igen, i hvilket den gode
man hafver mycket spart sanningen och ljuger det han
skall aldrig kunna bevisa.»
Svante vederlägger vidare med kraftfulla ord Sten
Christerssons beskyllningar och erbjuder sig att stå
till rätta för sig och sin husfru med de mesta och
bästa riddare, som honom förelagdt blefve. »Hade den
gode man» – fortsätter han – »förment fienden att
röfva i hans förläning hårdt in för Nyköpings port
i Oxelsund, det han var pligtig till, så hade han
bättre gjort, än han nu gör, att han förstärker sig
och aktar föra buller och göra tvedrägt inrikes och
stämplar och skrifver mig osanning uppå. Jag vill
näst Guds hjelp med sanning bevisa honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
