Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Nilsson dör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det innerliga och kärleksfulla förhållande, som
rådde inom Svante Nilssons familj, så väl mellan
honom och fru Märta och hennes barn som mellan,
denna senare och Svantes son i hans förra gifte med
Iliana Erengislesdotter (Gedda) – det hafva vi redan
omnämnt. Det anförda brefvet är bland i många ett
bevis derpå. Vi veta äfven, att fru Märta deltog i
offentliga värf. Den resa hon företog till Finland
1510, och som vi här ofvan omnämnt, var troligen
föranledd af sådana skäl. Hennes vistelseort var
företrädesvis Stockholm, Svartsjö och Vesterås. På
dessa slott framlefde hon sitt lif under oro för
och längtan efter sin bonde och herre, sitt »allra
käraste hjerta», som hon plägade kalla honom i sina
bref. När han kom, då försvann oron, då var all hennes
sorg förglömd. Ännu i behåll varande bref låta oss
se henne, huru hon med tankarne fulla af kärleksrik
omvårdnad följer den frånvarande maken, medan hon
vakar öfver deras hem och de hemmavarande. Sonen
Sten kallas »Sten lille» ännu 1504. Det året råder
hon Svante »att sjunga Sanct Sebastians messa,
som kraftig är mot all våda, då ock hvar af eder
gode dannesvenner må hafva ett ljus i sin hand»,
och skickar honom en liten sked af gammalt guld, som
hon ber honom ständigt bruka. Den hade varit hennes
moders, och i skaftet funnos helgedomar, »så att
ingen, som dermed spisade, kunde blifva förgifven».
Äfven detta året 1511 var hon på Vesterås slott,
ordnande allt hennes man och hans vänner till
behag. Väl var äfven sonen Sten der. Han var nu
slottsherre på Örebro, som han fått i förläning. Vi
kunna ock föreställa oss glädjen, när alla voro
samlade, så mycket mer som under året Svante varit
hemsökt af sjukdom – han klagar deröfver i det här
ofvan omnämnda, på sommaren skrifna brefvet till
erkebiskopen – utom bekymren för kriget och för
tvedrägten inomlands. Nu i julhelgen kände han sig
dock frisk och sund.
Till Vesterås samlades då äfven en mängd bergsmän
och allmoge från nordöstra Vestmanland, der vid Sala
ett nytt malmstreck blifvit upptäckt. Bergsmännen
undfägnades rikligen, och Svante trifdes väl i
deras samqväm, såsom hans sed var synnerligast här
i Vestmanland och Dalarne.
Så kom man till den 2 Januari 1512.
Unge herr Sten hade redan lemnat Vesterås och dragit
till Örebro igen. Det var ett förfärligt yrväder
om dagen. Snön föll i täta massor, och drifvorna
lågo manshöga utanför husen. Men herr Svante satt
omgifven af bergsmännen i en af salarna på slottet,
öfverläggande om det nyfunna malmstrecket, der
»malmen var både fin och klar».
Då sågo bergsmännen plötsligt, huru riksföreståndaren
bleknade, der han satt vid bordsändan. Blicken blef
stel och likfärg betäckte anletsdragen.
Lifskraften var dock ännu icke
utrunnen. Riksföreståndaren reste sig upp och gick
mot dörren, åtföljd af sin småsven, hvilken stått
bakom hans stol under öfverläggningen. Men knappt
hade dörren stängts bakom honom, förr än han nedföll
död ett par steg derifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
