Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Nilsson dör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den förskräckte småsvennen öppnade genast dörren
till rummet, der bergsmännen sutto, och ropade till
dem, att de skulle komma ut. Bergsmännen störtade
ut och omgåfvo i den högsta bestörtning den ädle
herren. Några sökte upplyfta honom, medan andra
skyndade att hemta ljus, på det att, om hans stund
verkligen vore kommen, han måtte dö med ljus i hand,
såsom seden då var.
Det var, som om en matt skymt af tillfredsställelse
öfverfarit den döendes anlete, när det bristande ögat
uppfattade de bistra, men trofasta och kära dragen
af bergsmännen. Men i samma ögonblick stelnade hans
anlete. Man kom med ljuset och fick det i hans hand,
men i detsamma uppgaf han sin anda.
Sörjande upplyfte nu bergsmännen den käre herren och
buro honom in i slottssalen samt stängde dörren. Så
fort den första bestörtningen hunnit lägga sig,
började de öfverlägga om hvad som vore att göra. Och
den tanke, som först rann upp, var på riket och huru
dermed skulle blifva, sedan den ädle, tappre herren
var borta. Deras slutkonst var helt enkel. Riket borde
räddas från danska kungen och hans anhang, och dertill
behöfdes en man som kunde träda i den bortgångnes
fotspår. Men hvem var dertill mera vuxen än den käre
herr Svantes son, slottsherren på Örebro, den unge
riddaren herr Sten Svantesson? I öfverensstämmelse
härmed handlades. Vakt stäldes framför dörren,
som omsorgsfullt stängdes, och ilbud afsändes till
Örebro.
Knappt var detta gjordt, så kom fru Märta för
dörren och ville tala med Svante, som hon plägade
göra. Dörrvaktaren svarade henne: »Kära fru, I kunnen
nu icke inkomma, ty herren hafver lönligt samtal med
bergsmännen; han bad, I skullen gifva eder till freds
och en liten stund i kyrkone gånga?» Fru Märta gick
dermed åt kyrkan som hennes herre bad, icke anande
den tunga sorg som väntade henne.
Men alla svennerne bjödos af bergsmännen på gästabud
ned i staden, dit några af inbjudarne följde dem. De
öfrige, som stannade på slottet, togo slottslofven och
satte sig sålunda i besittning af slottet. Dock var
det icke nog med Vesterås slott, om de ville försäkra
Svantes son om höfvidsmansdömet. Framför allt var det
nödigt att komma i besittning af Stockholms slott.
De skrefvo derför ett bref till Jon Jönsson derstädes
i den döde riksföreståndarens namn och sände ett
pålitligt bud med detsamma till Stockholm. Brefvet var
af följande innehåll efter rimkrönikan: »Jag Svante
Nilsson, riddare och höfvidsman öfver Sveriges rike,
helsar eder alla, fattiga och rika, frälsemän,
klerker, fogdar, svenner, bönder, bokarlar och
köpstadsmän; efter jag är krank och sjuk, som eder
alla veterligt månde vara, hafver jag fångit det råd,
att riket må stå utan våda. Mycken åtrå hafver jag
att skiljas denna tunga ifrån och gerna åstundar jag
hvila och ro. Om det vore eder endrägtiga vilja, att
min son månde detta riket förestå, och villen I honom
taga i min stad till Sveriges höfvidsman, derom både
jag eder gerna! Riket skall han beskärma och värna
och våga lif och välfärd för lekt och lärd. Om I det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
