- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
619

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Nilsson dör

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Man såg honom ofta i förtroligt umgänge med sina
svenner och allmogen, och han vann derigenom deras
högsta tillgifvenhet. Men gälde det, drog han sig icke
undan för att säga dem sanningen, och då »syntes
han ljunga och icke tala», berättar en gammal
författare.
Hans kärlek till rättvisan tillät ingen dagtingan med
den brottslige;
straffet föll tungt och oundvikligt. Den fruktan,
som han i följd häraf utbredde omkring sig, hade dock sin
motvigt dels i rättvisa, dels i en innerlig
hjertats godhet, som aldrig förnekade sig.
Hans hand var snar att slå till, men räcktes
ock snart till försoning. Hans oegennytta var stor,
och med frikostig hand utdelade han af sitt
goda bland sina vänner. Han skulle hellre hafva
tagit kläderna af sin egen kropp – berättar krönikan – än han lemnat
en krigare hjelplös och obelönad.

Ondt tal om en frånvarande kunde han
icke lida. Inträffade sådant, lät han vanligen tillkalla den som
talet gälde, att han måtte
blifva i tillfälle att försvara sig. Ve då baktalaren,
om han ej kunde bevisa sitt tal. I allmänhet var
en rask och kraftig handling, som med ens utan
mycket ordkäbbel afgör frågan, Svante Nilssons sak,
liksom det af gammalt var ett utmärkande drag för
det svenska lynnet. Det kraftfulla, äfven med en
tillsats af stränghet, utgör dock det bestämmande i
hela Svante Nilssons skaplynne, bäst må hända uttryckt
i det talet, som gick om hans män, att de icke fingo
blinka för ett hugg af pålyxan tätt förbi ögonen –
ett tal, som påminner om de gamla kämpakonungarne,
sammanlänkande svenskens uppfattning af mandom från
tider med mera än ett halft årtusendes rymd mellan
sig.

*



Rörande Sturestenen i Vesterås domkyrka må vi
tillägga, att vid en reparation af kyrkan år 1815,
då alla de gamla prydliga grafstenarne i koret
borttogos för att lemna rum åt ett slätt stengolf,
också detta minne af en bland Sveriges störste män
upprycktes från sin plats och undangömdes. Då varande
lektorn i historia vid Vesterås gymnasium förmådde
dock konsistorium till det uttalande, att Sturestenen
borde lemnas orubbad på sin plats. Detta gick väl
icke i fullbordan, men stenen uppsattes under ett
fönster i muren bakom altaret.

Svante Nilssons minne är väl icke bundet vid stenen;
mången har besökt Vesterås domkyrka utan att ana,
det bakom altarringen gömdes denna sten, och likväl
haft mannen kär och aktat honom högt. Men det länder
dock till bevis, huru föga svenskar vårdat oss om våra
minnen från fördom. I afseende på stora minnen äro
vi rike mans barn. Måtte vi icke alldeles bortslösa
denna rikedom, liksom vi göra med hvarje annan!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0621.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free