Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Sten Sture den yngre. Partierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem, hade uppträdt och handlat under svenska färger
med fosterländsk sjelfständighet på sina läppar,
men så fort det visade sig hvad de verkligen förde
i skölden, föll folkets sinne ifrån dem. Mannen, som
icke ärligt kämpade för Sveriges rike, han måtte än
föra sjelfva S:t Eriks banér i handen, kunde aldrig
räkna på något säkert stöd i folkviljan.
De föregående tiderna hafva nogsamt visat oss
detta. De kraftfullaste personligheter föllo, medan
en jemförelsevis svag ande hölls uppe, blott derför
att man säkert kunde lita på hans svenska sinne. Vi
syfta naturligtvis här på Carl Knutsson, hvars hela
historia bildar öfvergången till den regeringsmakt som
under de af unionen alstrade förhållandena i sjelfva
verket var den enda för Sverige möjliga. Kraftfulla
händer fattade också regeringstömmarne, när de
lemnades af den gamle konungen. Partimän kan man
knappast kalla dessa riksföreståndare. Ett helt folk,
som endrägtigt strider för sina heligaste rättigheter,
kan icke kallas ett parti, och till följd deraf icke
heller dess hufvudmän för partichefer.
Men gent emot danskvännerna bildade sig inom
herreklassen ett parti, som stälde sig omkring
riksföreståndaren – ett parti derför att mången bland
dessa herrar af andra skäl än rent fosterländska
kunde föras dit. Detta parti – vi kunna kalla det
krigspartiet, efter som frågan om krig och fred nu
var den, som delade de svenska herrarne – saknade
efter Svante Nilssons död en hufvudman och blickade
omkring sig efter en sådan.
Riksföreståndarvalet blef derför nu den fråga,
omkring hvilken allt vände sig. Fredsvännerne
sökte naturligtvis att begagna sig af tillfället,
som också syntes synnerligen gynsamt, enär
fosterlandsvännerne i sjelfva verket hade svårt att
finna en hufvudman. Heming Gad var nemligen genom
sin ställning som andlig olämplig och Svantes son
ännu helt ung. En djerf handling, ett kraftigt
ingripande kunde derför lätt sätta fredspartiet med
den af detsamma utvalde riksföreståndaren i spetsen
för ärendena.
Fredspartiets man var Erik Trolle. Han var till sin
person ingalunda vuxen sin tids stormar, än mindre
att ställas i spetsen för ett parti, hvars innersta
sträfvan var folkfiendtlig och ofosterländsk och hvars
hufvudmän, äfven om de varit de främste i viljestyrka
och kraft, dock alltid måste vika och fälla undan
för kraften hos detta folk, som de ville kufva. Han
var »en gammal, lärd, förfaren och saktmodig man»,
som väl helst hade sett, om han fått lefva i ro på
sina gårdar, således alldeles efter erkebiskopens
sinne. Hans moder Kerstin Gädda tillhörde en ätt,
hvarur vi i det föregående sett en medlem såsom danske
kungens man. Hans första husfru bar samma namn som
gamle herr Stens, men var henne till skaplynne så
olika, som natten är olik dagen. Ingeborg Filipsdotter
(Tott) var af ett högtfarande sinnelag, häftig och
karlavulen. Herr Erik hade med Ingeborg en son,
den från denna tid så bekante Gustaf Eriksson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
