Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny Riksföreståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af betydenhet – af det svenska partiet der skulle
infinna sig. En var dock framför andra nödvändig på
detta möte, och det var Sten Sture. Men icke heller
han ville infinna sig der. Först sedan han erhållit
ett formligt lejdebref, beslöt han sig för att rida
till de församlade i Arboga.
Dit hade emellertid samlats erkebiskopen, biskop
Vincent i Skara och biskop Otto i Vesterås,
samt domprosten Hans Brask från Linköping; vidare
hade Erik Trolle, Knut Eskilsson, Sten Thuresson,
Nils Bosson, Thure Jönsson, Sten Christersson och
Christer Bengtsson samt väpnarne Johan Arendtsson
(Ulf), Axel Posse, Göran Jonsson, Magnus Ivarsson
Gren, Nils Classon (Sparre), Axel Matsson
(af Vinstorpa-slägten), Lindorm Brunsson (af
Forstena-slägt en) och Henrik Erlandsson.
Det första herrarne företogo sig var naturligtvis
frågan om riks-föreståndarskapet, och till denna
värdighet utsågs den ofvannämnda Erik Trolle. Om
valet skett före eller efter Sten Stures ankomst,
kan icke afgöras. Torsdagen den 14 Januari uppsattes
lejdebrefvet för honom, och måndagen den 18 Januari
var han verkligen närvarande på mötet. Då var
riksföreståndaren redan utsedd, som man finner af
en fullmakt, hvilken samma dag utfärdades, och som
är undertecknad af de nyss nämnda herrarne, men der
Erik Trolle kallar sig riksföreståndare och der Sten
Svantesson står sist bland riddarne. Fullmakten rörde
partiets hufvudfråga – freden. Fyra fullmäktige, två
andlige och två verldslige, utsagos för att afgå som
sändebud till det i Danmark på hösten 1511 beslutade
mötet i Halmstad.
Något vidare synes icke på detta möte blifvit
afhandladt. Man skildes åt och fredsvännerne gladde
sig åt den lättvunnna segern, hvaraf de ville begagna
sig, innan genom en plötslig omkastning – som
lätt kunde inträda och som de helt visst befarade –
fördelen af att vara de bestämmande rycktes dem ur
händerna. I första rummet var det nu af vigt att
påskynda fredens afslutande.
Underhandlingen är betecknande för kännedomen om det
rådande partiet och är derför nödvändig att känna.
»Den unge konungen» jemte några danska herrar mottogo
de svenska utskickade i Halmstad – det var i slutet
af Februari. De svenska herrarne hade velat haft ombud
från Lybeck närvarande, emedan på det sättet en allmän
fred kunnat åstadkommas. Men dessa ombud uteblefvo,
och de svenska fullmäktige bådo derför om mötets
uppskjutande. Den unge konungen ville ej gå in derpå,
han förklarade helt enkelt »att lybeckarnes närvaro
alldeles icke behöfdes för att afgöra de svenska
angelägenheterna». Slutligen gaf han dock efter; ett
nytt möte beslöts att hållas i Malmö under påsken, dit
äfven lybeckarne skulle inbjudas. De svenska herrarne
måste tillika lofva att icke under tiden resa hem.
På utsatt tid samlades man i Malmö, och der afslöts
ändtligen först och främst fred med Lybeck och sedan
ett vapenstillestånd med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
