Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Sture och Gustaf Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från mötet i Arboga kom riksföreståndaren omkring den
13 Januari 1517 till Stäket och sände enligt rådets
begäran och mötets beslut bud till erkebiskopen med
begäran om ett samtal. Heming Gad, Nils Eskilsson
och Magnus Gren jemte några flera framförde
riksföreståndarens bud. De bådo erkebiskopen icke
draga Christian in i riket med Stäkets slott, såsom
erkebiskop Jöns gjorde gamle konung Christian och
erkebiskop Jacob konung Hans. Erkebiskopen gaf
herrarne det stolta svaret: »Jag uppgifver icke
Stäkets slott, så länge hjertat är helt i mitt bröst!»
Herrarne måste återvända med oförrättadt ärende,
och slottets kanoner aflossades efter dem, innan de
hunnit utom skotthåll.
Besöket framför Stäket öfvertygade alla om
omöjligheten att i godo kunna beveka den hårde och
förrädiske prelaten. Riksföreståndaren skyndade
till Stockholm. Här satt erkebiskopens fader,
gamle herr Erik fången, liksom äfven en annan af det
erkebiskopliga partiet vid namn Bengt Larsson. Denne
lät herr Sten föra upp ur tornet och sporde honom
till i närvaro af riksens råd samt Stockholms
borgmästare och råd, om hans eget och erkebiskop
Gustafs beteende. Herr Bengt svarade, liksom Sten
Christersson, att erkebiskopen förledt honom till
hvad han gjort och han ville upprepa hvad han sagt
erkebiskopen under ögonen.
Efter detta ytterligare bevis på erkebiskopens
landsförräderi sammandrog riksföreståndaren folk
från köpstäderna i mellersta Sverige och ryckte emot
Stäket. »Erkebiskopen må se och förstå», sade han,
»att mera folk finnes i Sverige, än som han kan hafva
på Stäket.» Nu anhöll erkebiskopen om ett samtal med
riksföreståndaren. Denne var genast villig dertill,
och alla hoppades, att prelaten nu skulle hafva ändrat
sinne, när han såg det skulle blifva fullt allvar
af. Herr Sten och hans män bedrogo sig dock. När
erkebiskopen infann sig, förnyade riksföreståndaren i
närvaro af de herrar, som då voro hos honom, de flera
gånger gjorda anbuden. Erkebiskopen gaf derpå samma
svar som förut, men hade den fräckheten att förklara,
det han emottagit konung Christians bref med förbud
att uppgifva slottet åt Sten Sture, men hålla det
till konungens hand, som vid sin konungsliga ed lofvat
att undsätta honom före Valborgsmessan.
Vi kunna föreställa oss harmen hos riksföreståndaren
och hans vänner vid dessa erkebiskopens ord. Knappast
skulle denne dragit i betänkande att bemäktiga sig
sin motståndares person, om förhållandet varit ett
motsatt. Något sådant kunde dock icke komma i fråga
från den ädle Sten Stures sida. Erkebiskopen fick
återvända till slottet, men om natten företogs ett
anfall mot detsamma. Deromkring voro uppförda en
mängd utanverk, som kallades »kifvenäbbar», och mot
dessa riktades anfallet. Detta misslyckades, och de
dervid fallne bönderne, som ej under natten kunde
undanskaffas, plundrades om morgonen af slottsfolket
och fingo ligga nakna på marken, »för hundar, korpar
och svin som annan osjälig kreatur», tills de började
förruttna; då först fick herr Stens folk hemta liken
och föra dem till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
