Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Sture och Gustaf Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räckte jag ej honom den gången.» – Striden var
dock hård, herr Severin Norrby var en erfaren och
tapper stridsman och var icke van att brådt gifva
vika. Men de svenske gingo så manligen fram, och
herr Sten och hans män voro så duglige anförare,
att motståndskraften snart bröts. Danskarne måste
söka sin räddning i flykten, och lycklig var den –
heter det – som först kom undan.
Af rimkrönikans framställning vore man färdig tro, att
danskarne sökt intaga en fast ställning på gården. Om
detta antagande är riktigt, blir det lätt förklarligt,
hvarför striden här blef hetast, och hvarför just
herr Sten sjelf vände sig åt detta håll. En mängd af
fiender stupade, många hundra drunknade vid försöket
att uppnå fartygen, och en mängd fångar gjordes.
Sten Sture vann en fullständig seger, hvars vigtigaste
följd var tillintetgörandet af konung Christians
plan att genom sin hjälpsändning till erkebiskopen
sätta denne i stånd att med kraft föra kriget mot
riksföreståndaren och betvinga Sverige. Den ökade
kärleken till den lyckosamme riksföreståndaren,
den fördubblade kraften att möta väntande strider –
det var en osynlig, men derför icke mindre verklig
vinst af denna första framgång i striden mot den
gamle fienden.
Den danska flottan härjade väl på återfärden de
svenska kusterna, brandskattade Söderköping, brände
Vestervik och Stäkeholm, men någon verklig fördel af
detta tåg hade icke konung Christian.
Dagen efter den vunna segern sändes några fångna
danskar till Stäket för att låta erkebiskopen se
hopplösheten af allt vidare motstånd. Om dessa
underrättelser ensamt för sig böjt erkebiskopens
hårda sinne, lemna vi derhän, men hans folk på slottet
betogs all vidare lust att försvara Stäket. Svennerne
gingo inför erkebiskopen och förestälde honom å ena
sidan fåfängligheten af att lita på någon hjelp och
tröst från Danmark, och å den andra omöjligheten att
ensam strida mot herr Sten och hela Sveriges rike,
samt bådo honom allvarligen och tillkrafde honom att
i tid söka dagtinga för sig och sina dannesvenner och
förena sig i vänskap med riksens herre och Sveriges
rike. De tillade, att de icke voro sinnade att vidare
sätta sig i någon lifsvåda med honom och föra örlig
mot ett helt konungarike.
Svennernes tal väckte i hög grad erkebiskopens
vrede. Äfven hans närmaste man, en mäster Johan, som
på domkapitlets vägnar förde befälet öfver hälften af
krigsfolket, delade erkebiskopens känslor. En mängd af
svennerne »stockades och blockades i torn och jern,
och somliga pintes och plågades». Det ser ut, som om
erkebiskopen i förstone icke trott på verkligheten
af undsättningshärens nederlag, utan tagit de till
Stäket sände krigsfångarne och deras berättelse
som en fint af riksföreståndaren för att vinna
slottet. Mindre troligt är det, att han verkligen
fortfarande velat hålla ut striden i afbidan på ett
nytt undsättningsförsök från Danmark.
Men nya tillförlitliga underrättelser om utgången af
striden vid Vädla gjorde bättre verkan. Den stolte
styfsinte mannen började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
