Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Sture och Gustaf Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obestånd eller bansmål, ehvar och när denna sak, antingen i den helige
faderns påfvens gård eller annorstädes, företagas kunde.
Sedan domen var fallen och vederbörligen i skrift
uppsatt, underskrefvo de närvarande sina namn,
och riksens klämma sattes derunder tillika med de
undertecknades »hängande insegel». Det var vid detta
tillfälle som biskop Hans Brask i Linköping begagnade
sig af »ett listigt romarestycke», i det han skref på
en liten papperslapp orden: »Detta är jag nödd och
tvungen till», och lade den oförmärkt i vaxkupan
under inseglet. Det var den 23 November 1517 som
detta beslut fattades.
Särskilda bref om hvad som vid mötet tilldragit sig
och beslutats uppsattes och medfördes af deltagarne
till landsorterna. Ett sådant till Norrköpings stad är
uppsatt i form af en skrifvelse från riksföreståndaren
till staden och innehåller ett upprepande af
det föregående, men slutar så: »Käre vänner, jag
tackar eder alle ganska kärligen för eder trohet
och välvillighet, som I mig och edert fädernerike
alltid bevist hafven, som ärliga tro dandemän i allo
måtto, förhoppandes och alls icke tviflandes, att I
velen göra så härefter. Hvarföre beder jag eder uppå
riksens vägnar, strängeligen bjuder jag eder alle, att
I förskaffen eder goda värjor[1].
Kunna vi ingalunda vara i fred för de
danske, då vilja vi, när rätt tid är, draga in till dem med sådan makt,
att de näst Guds hjelp skola sjelfve gerna bedja Gud om fred.»
Dermed slutade detta märkeliga möte i
Stockholm. Jemför man den strid, som här utkämpades
mot den svenska kyrkans öfverhufvud, med hvad som i
samma afseende timat under de föregående tiderna,
så häpnar man öfver den styrka som nu låg i dens
hand, hvilken förde den svenska, fosterländska sakens
talan. Och likväl ligger ett område af blott femtio
år emellan denna strid och den, som Jöns Bengtsson
förde mot sitt fosterland, då en konung var rikets
målsman. Det nationella lifvet hade inom det halfva
århundradet vunnit en sådan utveckling och styrka,
att det förmådde afskudda sig den man, som det icke
tålde och icke kunde tåla, ehuru denne man innehade
en sådan plats som erkebiskopsstolen. Segern, som
här vans, torde just derutinnan hafva sin egentliga
betydelse, att den visade hela djupet af hvad detta
nationella lif ville och kunde våga för sin fortvaro
och sjelfbevarelse.
Såsom beslutadt var, kom erkebiskopen välbehållen
till sitt slott igen. Men också riksföreståndaren kom
dit och pådref belägringen på fullt allvar. Om den
styfsinte prelaten verkligen hade någon tanke på att
fortfarande bibehålla sig på Stäket, tills ny hjelp
kunde komma från Danmark, så måste han snart uppgifva
den till följd af sinnesstämningen hos sitt eget
folk. Vi känna redan, huru mäster Johan sökt med våld
tvinga svennerna till lydnad. Det hjelpte icke. De
fordrade att slottet skulle uppgifvas. Och så måste
erkebiskop Gustaf vandra ut derifrån och uppgifva det
i den hatade riksföreståndarens hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
