Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Sture och Gustaf Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den uppretade allmogen var färdig att slita förrädaren
i stycken, och det var med möda som herr Sten kunde
rädda honom. Enligt en sägen skall erkebiskopen
hafva legat dold en natt på en liten holme tätt invid
Stäket, som deraf blifvit kallad Biskopsholmen. Och
det slott, inom hvars murar så många stämplingar
förts och hvarur så många olyckor flugit ut öfver
Sveriges land, bröts ned i grund, så att knappast
sten fans qvar uppå sten – en träffande bild af de
ofosterländska sträfvandenas fåfänglighet.
Erkebiskopen sjelf fördes till Vesterås kloster,
der han var någon tid, hvarpå han fick tillstånd
att flytta till sitt gods Ekholmen. Här lefde han
nu tills vidare i tysthet, rufvande på hämnd i sitt
förbittrade sinne.
Men ännu ett steg återstod att taga i detta mål. Efter
den afsatte erkebiskopen skulle ny väljas. Detta var
dock ingen lätt sak. Först kommo efterräkningar från
påfven, sedan fortsatt fejd med konung Christian. Den
förre lät dels genom erkebiskopen i Lund, den utmärkte
Birger Gunnarsson, som vi redan lärt känna under
konung Hans såsom drottning Doroteas kansler, börja
en ransakning mot Sten Sture, dels upptog hans legat
Johannes Angelus Arcimboldus frågan, då han vid denna
tid besökte vårt land med »romare aflat». Af de bref,
som vexlades mellan honom och riksföreståndaren, visar
sig den påflige legaten hafva betraktat saken utan
veld. Denna ransakning drog emellertid ut på tiden,
men hvad som var vigtigast af allt i detta ärende,
påfvens bifall till hvad som skett, uteblef, och
vi känna mer än väl, hvilka följderna kunde blifva
för ett land att få påfven till sin fiende, mindre
genom bannstrålen, som nu till det mesta förlorat
sin betydelse, än genom det frö till split och det
medel till inblandning från främmande makts sida,
som deraf föddes.
Riksföreståndaren varnades i detta afseende af
biskop Hans Brask. Ett möte för öfverläggning
om erkebiskopsvalet var af riksföreståndaren
sammankalladt till Upsala att hållas i distingen
1518. Biskopen skref och tillkännagaf att han ej kunde
infinna sig der till följd af en svår »svullnad och
krankhet i sin hals», men skref med sin domprost
ett bref till herr Sten, hvari han afrådde honom
från att blanda sig i kyrkans saker, påminnande
honom tillika, »huru kungar, herrar och furstar i
andra länder plägade bevisa sig mot sina fiender
i deras fängelse, helst de der voro af någon god
adel». Rörande erkebiskopsvalet skrifver han: »att
erkebiskop Göstaf försakat och renuncierat sin kyrka
och erkebiskopsdömet med sin egen hand och insegel,
det är föga aktande, utan att det skett vore med vår
helige fader påfvens samtycke. De bygga på en lös
grund, de der gå till något nytt val, om det kommer
till lagen, som vi förmoda, I ytterligare veten,
än vi eder skrifva kunna.»
Det beramade mötet egde emellertid rum, och derefter
skref riksföreståndaren den 30 Januari sitt svar till
biskop Hans. »Jag menar» – heter det deruti rörande
Gustaf Trolles afsägelse och hvad som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
