662 (Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Sten Sture den yngres regering

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig, tills den växte herrarne öfver hufvudet, utan
att dessa sjelfva märkte det. Man finner också,
huru både anfallslystnaden och motståndskraften
inom herrekretsen aftager. Vid sidan af de häftiga
och bittra striderna mellan Carl Knutsson och
Christer Nilsson, är redan striden mellan gamle
herr Sten och Jacob Ulfsson en obetydlighet; ännu
mera då de följande förvecklingarna mellan Svante
och samme Jacob Ulfsson samt mellan unge herr Sten
och Gustaf Trolle. Jemför man å en annan sida dennes
störtande med Jöns Bengtssons och följderna af båda
tilldragelserna, så visar sig riksföreståndarens makt
vida fastare än konungens.

Denna riksföreståndarens makt hvilade på säker
grund – på folkets kärlek. Och i afseende på denna
omständighet står denne riksföreståndare fullkomligt
lika högt som den förste. Bönderne och framför andra
dalallmogen, köpstäderna och bergsmännen – se der
maktens både grund och vilkor för hela raden af dessa
riksföreståndare, hvilka allt sedan Carl Knutssons
död varit vårt lands regenter. Den kärlek, hvarmed
de följde sina höfvidsman, kom icke minst »den unge
herr Sten» till godo. Enkelt framhåller rimkrönikan
både kärleken och det helsosamma inflytande, som
den utöfvade på herrarne eller adeln, såsom man en
och annan gång i denna tidens dokument finner dem
kallade.

De[1] räddes för allmogens vrede och hat,
de ville då ej göra dem emot.
Sedan jag detta riket fick,
i det första allt efter min vilja gick,
all Sveriges allmoge unte mig väl,
hvarken ung eller gammal gjorde jag oskäl.

I allmänhet rådde mellan riksföreståndaren och
allmogen samt köpstadsmännen ett förhållande af
innerlighet och, om vi så få säga, omedelbarhet,
som var en naturlig följd af den kraft och den
sjelfständighet, hvarmed dessa samhällsdelar
under unionstiden uppträdt, allt ifrån Engelbrekts
dagar. Bland städerna är det förnämligast Stockholm,
som står i en förtrolig beröring med herr Sten, bland
de särskilda landskapenas allmoge dalkarlarne och
framför allt bergsmännen. Derutinnan var det lika
som under faderns tid. En mängd bref tyda härpå,
och vi kunna göra oss ett godt begrepp derom,
när man äfven från en jemförelsevis så aflägsen
landsände som Österbotten får läsa i fogdebref till
riksföreståndaren: »Hafver jag låtit uppläsa edra bref
för allmogen i landet, tillskrifvit dem och låtit
dem förstå eder vilja, och voro de ganska glade åt
eder skrifvelse, att I villen låta dem förstå, huru
eder var gått i denna vinter utöfver och flera gode
riksens herrar; och är allmogen eder ganska välviljog
här uti denna landsända, så att de vilja lefva och dö
med eder, hvar I dem tillsägandes varde.» Vi påminna
derjemte, om den här ofvan anförda brefvexlingen

[1] Herrarne.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/sverhist/2/0664.html

		Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen / 662 (1885-1886) Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|