Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Året 1519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa bedrefvos med största ifver, och vi kunna lätt
göra oss ett begrepp om dem af de ansträngningar,
som gjordes för att förskaffa penningar. Utom dem,
som han röfvade från Arcimbold, utfordrade han af
sin drottnings broder, kejsar Karl V, hela hennes
brudskatt, hvilken uppgick till 300,000 gyllen. Vidare
pantsatte han kronogods och pålade tunga gärder både
i Danmark och Norge. Tiondedelen af all inkomst af
egendom, vare sig presters eller lekmäns, skulle
erläggas; likaså en afgift för hvarje kreatur, ända
till höns och gäss, hvilken af bönderna fick namnet
»rumpeskatten».
Med de sålunda sammanskrapade penningarna började
konungen värfva krigsfolk i snart sagdt alla Europas
länder. Från Tyskland kommo 4,000 lansknektar; konung
Sigismund i Polen tillät honom att i Preussen värfva
folk, och anfördes detta af en Sigismund von Sychen;
konung Frans I i Frankrike sände till honom 2,000 man
under anförande af en prins Gaston de Brezé. Genom
en mängd främmande krigare, som sålunda strömmade
till att strida under den danske konungens banér och
genom det myckna talet om de bedrifter, som skulle
utföras och det byte man hoppades vinna, blef begäret
att få deltaga i krigståget så stort, att man till
och med genom envig måste afgöra, hvilken som skulle
få en ledig beställning vid krigshären. Sådant var
förhållandet med en nederländare Jörgen Tuknagel och
Ivar Lunge. Konung Christian skall sjelf hafva befalt,
att de skulle afgöra saken på nämnda sätt. Ivar
Lunge blef dervid på platsen, och Jörgen Tuknagel
fick beställningen vid hären. Naturligtvis togs
dock största delen af folket från Norge och Danmark
sjelft, hvars hela sjömakt tillika utrustades. För att
derjemte beröfva Sverige all tillförsel, förmåddes
hansestäderna både med lock och pock till den
förbindelsen att icke under två år handla på Sverige,
icke ens i Riga och Reval med dem inlåta sig i någon
samfärdsel.
Till öfverbefälhafvare öfver hären sattes Otto Krumpe
och under honom Heintz von Ahlefeld, Carl Knutsson,
den af oss sedan striden vid Vädla bekante styfbrodern
till riksföreståndaren, samt Reinwald von Heidersdorf
och Claus Bille.
Det ligger i sakens natur, att rykten om den stora
utrustningen och om de många krigskunnige herrarne
och riddarne, som längtade efter att genom utförda
krigsbedrifter göra sin lycka i Sveriges land, skulle
sprida sig hit. Dertill bidrog äfven den framgång
konung Christian hade under loppet af året, då hans
män lyckades taga Borgholm och Öland. Detta egde rum
i Juli månad, och Christian befalte Carl Knutsson
att draga öfver till Finland för att taga denna del
af Sveriges rike i besittning samt förblifva der till
påföljande vår. Äfven Severin Norrby erhöll befallning
att vara Carl Knutsson följaktig på detta tåg. Men
som konungen ej kunde sända behöflig förstärkning af
krigsfolk och fältöfverstarne ansågo det omöjligt att
med den styrka de hade hos sig på Öland kunna hålla
sig längre än ett par månader i ett
land, der de hade fyra vidt skilda fästen att
belägra och dessutom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
