Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christina Gyllenstierna - Fru Christina och Heming Gad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erkebiskop Jacob ännu bodde. Denna gård brändes, och den
gamle erkebiskopen fördes till Stockholm samt derefter
till klostret vid Gripsholm. Man fruktade honom till
följd af hans sedan gammalt kända välvillighet mot
de danske. Sådan fruktan hyste man äfven mot biskop
Otto i Vesterås och biskop Hans Brask, hvilken senare
tillträdt beslutet i Upsala. Den förre blef annandag
påsk gripen i sin egen domkyrka och förd upp på
slottet och hans biskopsgård utplundrad. Biskop
Hans blef belägrad af östgötabönderna på sin
biskopsgård. Äfven mot biskop Mathias och hans
resor i Södermanland sökte fru Christina att finna
medel. Hon utsände krigsfolk från Stockholm, och vid
Telje utkämpades en strid mellan hennes och biskopens
folk, hvarvid Johan Helbregda, fru Christinas sven,
stupade och Gunnar Galle och Lasse Göthe blefvo
tillfångatagne. Allt utvisar, oaktadt en och annan
motgång, att mod och förtröstan bodde fortfarande
i den svenske bondens barm – men fru Christina,
den enda som var dem jemngod i dessa stycken, hon
var innestängd i Stockholm, och de kunde endast visa
sin goda vilja, »ändå att lyckan och makten gick icke
efter viljan».
Så stodo sakerna, då konung Christian
sjelf med flottan ankom till Sverige.
Fru Christhia och Heming Gad.
Med ljusare förhoppningar än konung Christian II den
gången hade ingen af de föregående Oldenburgarne
någonsin lemnat Köpenhamn för att segla till
Stockholm. Hans krigshär hade segrande genomtågat
Sverige, hans farligaste motståndare hade fallit –
hvad som återstod att taga, borde vara en lätt sak
för honom sjelf. Vi veta, att han redan hade stadfäst
sina höfvidsmäns löften på herremötet i Upsala. Nya
bref till de särskilda landsorterna i Sverige,
innehållande de heligaste försäkringar och de rikaste
löften, sändes så väl ifrån Köpenhamn (den 1 April)
som från Kalmarsund (den 3 Maj).
Här framför Kalmar fick han först erfara, att icke
allt var så alldeles tillredt efter hans önskan. Herr
Johan Magnusson (Natt och Dag) var här slottshöfding,
och på Christians uppmaning att öfverlemna slottet
gaf denne redlige, svenske riddersman ett tvärt
afslag till svar. Konungen förtörnades och hotade,
men det hjelpte icke. Slottet stod der med sina
stängda portar och sina höga murar och torn, som om
det velat påminna honom om fåfängligheten af hvarje
anslag mot Sveriges rike, så länge redlige män der
funnos. Emellertid vågade han icke fördröja sig med
en belägring, men i de bref, som härifrån utsändes
kringom allt Sverige, ser man tydligt, huru förbittrad
han var på den djerfve herr Johan. »Vi kunna ej annat
af de kalmarske förmärka, än att de vilja detsamma
som de stockholmske och afvog sköld föra mot menige
riket och sin rätte herre.» Om denna genstörtighet
ville han öfverväga med rådet och ständerna på ett
möte i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
