Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lystnad efter riddarkedjan väl icke får antagas varit
mindre nu, än den var för 23 år sedan.
Sedan denna högtidlighet var fullbordad, steg
konungen upp från sin tron och stälde sig invid
altaret, stödjande sig deremot. Då framträdde det
kejserliga sändebudet, doktor Suckot, hållande i
båda sina händer en guldkedja »med ett gyllene fliss
(Vliess)». Det var utmärkelsetecknet för gyllene
skinns orden. Doktorn höll ett tal på latin och hängde
sedan kedjan omkring konungens hals. När derpå allt
var slutadt i kyrkan, begaf man sig upp till slottet,
der ett präktigt gästabud var anrättadt, och detta
fortsattes öfver både måndagen och tisdagen. Konungen
var derunder sjelfva glädjen och vänligheten. »Han lät
sig med sitt ansigte svåra lustig och glad förnimma»
– heter det – »undfångandes en part med skrymtaktigt
kyssande, somliga med famntagande, slog händerna
samman, log och lät allahanda vänlighetstecken
påskina.»
Men snart började ett annat gästabud. Det var om
onsdagen vid middagstiden. I stora salen på slottet
var en stor samling af riksens råd och andra förnäma
män och qvinnor äfvensom af ansedda borgare. Alla voro
glada till sinnes, såsom naturligt var efter all den
vänlighet, som konungen visat, och ingen tänkte på
något ondt, då plötsligen dörrarne till salen stängdes
liksom äfven slottets portar, så att visserligen
en och annan insläpptes, men ingen fick gå ut. Man
undrade, hvad detta hade att betyda och den ene sporde
den andre till om orsaken, då konungen inträdde och
tog plats på sin tron. Spänningen blef allt större.
Stunden var inne, då konung Christian ville rikta
ett hugg mot Sveriges hjerta. Han hade på förmiddagen
haft ett hemligt sammanträde med sina förtrogne, bland
hvilka voro den ofvannämnde Jöns Andersson och Didrik
Slagheck. Båda desse män hade från ringa stånd bragt
sig upp till betydenhet: den förre var skomakareson,
den senare skall hafva varit barberare och varit
bekant med mor Sigbrit, genom hvilken han vunnit
insteg hos konungen. Om hvad som borde ske hade man
under denna öfverläggning varit alldeles ense, men
om sättet huru det skulle ske hade meningarna varit
delade. Ty man ville dock i det längsta bibehålla
skenet af att hålla de gifna löftena. En del föreslog
derför, att man borde söka uppväcka strid mellan
krigsfolket och borgarena, hvarunder man lätt kunde
blifva i tillfälle att undanrödja hvem man ville;
andra ville, att man skulle lägga krut under slottet
och anklaga de svenska rådsherrarna för mordförsök
emot konungen. Intetdera af dessa förslag hade dock
vunnit konungens bifall. Då hade Didrik Slagheck
uppträdt och sagt, »att här icke behöfdes någon
förevändning eller något omsvep, eftersom konungen
hade påfvens bannbref i händerna; som konung kunde
han hålla sina ord, men som verkställare af den
helige faderns dom borde han utöda kättare med eld
och svärd». Detta öfverensstämde med konungens tanke,
och erkebiskop Gustaf hade derpå blifvit inkallad
och tillsagd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
