Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att uppträda som anklagare. Erkebiskopen gick in
derpå. Äfven hans sinne brann af hämndlust, men vi
kunna antaga som mer än sannolikt, att han dock ej
anade hela djupet af den grymhet, som konungen stod
i begrepp att utföra.
Erkebiskop Gustaf var ett nödvändigt verktyg för
konungen. Ingen kunde bättre än han gifva sken af
oveld åt det som komma skulle, då konungen ville
svänga Sanct Peters hämnande svärd öfver kättarnes
hufvuden. Men det är alldeles otroligt, att Gustaf
Trolle skulle velat låna sin hand åt en handling,
som genast visade sig vara riktad mot den svenska
adeln i allmänhet. Det stridde emot hans ställning
som herreman och hans uppfattning af saker och
förhållanden. Lika litet skulle någon annan herreman,
icke ens de danske, hafva i detta dåd velat stå
på konungens sida. De kunde väl vilja hämnas på
sina motståndare och stäcka vingarne på dem, men de
kunde icke vilja utrota hela herreståndet. Det hade
varit att uppträda mot eget kött och blod. Också
se vi konung Christian i detta ärende använda
hufvudsakligen uppkomlingar och lycksökare. Hvarken
de danske stormännen eller danskvännerne bland de
svenske tänkte sig nu, att sakerna skulle taga ett
annnat skick, än som de togo eller rättare skulle
tagit under Christian och konung Hans, om motpartiet
icke funnits. Nu fans i sjelfva varket icke något
sådant, och derför borde under den här inträdande
»kärliga bebindelsen» en herreregering begynna, hvars
främste man erkebiskop Gustaf skulle blifva. Så tänkte
erkebiskopen och så hela hans parti.
Konungen och hans närmaste omgifning tänkte dock
annorlunda.
Det var nu efter denna hemliga öfverläggning, som
slottets portar och dörrarne till stora slottssalen
stängdes. Oron hos de församlade efterträddes af djup
tystnad, då konungen tagit plats på sin tron och de
sågo erkebiskop Gustaf framträda. Denne lät genom
en Upsalakanik uppläsa en skrift, hvari han klagade
öfver den stora oförrätt och det våld, som blifvit
kyrkan och honom tillfogadt af den döde herr Sten,
hans nu närvarande efterlefverska fru Christina
och flera här närvarande riksens råd och män,
i det de brutit kyrkans frid och våldfört hennes
personer – gamle erkebiskop Jacob och biskop Otto
i Vesterås – och egendom, hvarför de ock kommit
under kyrkans bann. Till bevis derpå upplästes
äfven bannlysningsbrefvet. På grund häraf voro de
omnämnde uteslutne ur den heliga kyrkan och att
anse som kättare, hvilka konungen i kraft af den ed,
han svurit vid kröningen, uppfordrades att straffa.
På konungens fråga, hvilket straff erkebiskopen
fordrade, skall denne hafva begärt en billig
förnöjelse och Stäkets återuppbyggande. Men
konungen skall då hafva låtit hviska honom i örat,
»att erkebiskopens eget hufvud icke sutte säkrare än
någon annans, om han ej angrepe saken med större ifver
och fordrade de brottsliges lif» – och den bestörte
biskopen skall hafva låtit skrämma sig och uppfylt
konungens begäran. Nu börjades ett slags ransakning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
