Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Öfversigt af Sveriges medeltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin kungliga mantel, en dag, som varit, med en dag,
som blef. Den gångna dagen med sina två och två
tredjedels hundraden af år är den, öfver hvilken
vi må blicka tillbaka från de grafvar, hvari dess
välden sjönko. Och dessa välden hette herre- och
prestvälde. Ur brytningen mellan dem å ena sidan och
konungamakten och Sveriges allmoge å den
andra, efter de förras seger och sedan konungadömet blifvit
ett samt tomt namn, ur den fortsatta kampen mellan samma andliga och
verldsliga herradöme och samma allmoge, som nu hade sina
riksföreståndare i den forne conungens stad – ur denna
brytning framgick lifskraftigt och segerstarkt
det svenska folket, hvars siste riksföreståndare inleder
den nya dagen, i det han sätter konungakronan på sitt hufvud.
Urskiljer man inom hvarje lifsföreteelse en tid af tillväxt,
en tid af full kraftutveckling och slutligen en tid af småningom
skeende förminskning i kraft, så ligger skedet af tillväxt för det
venska herradömet innom den tid, som vi kallat
inledningen till vår medeltid. Jarlen, den
förnämste bland herrarne, blir med deras tillhjelp
konung, och ett kraftfullare herradöme än det, som uppbars af
en Birger jarl, en Magnus Ladulås och en Thorkel Knutsson, ser
man icke vidt omkring hvarken före eller efter deras tid. Men då
vänder sig herremakten mot konungamakten och inkallar främmande
konungar. Det är herremaktens segerdagar. Herrarne handla
och vandla med riket, som om det vore deras egendom, tills
de främmande konungarne frammana ur samhällets djup en kraft,
som både konung och herrar hunnit glömma – Sveriges allmoge.
När denna med Engelbrekt i
spetsen vaknar ur sin sekellånga sömn till handling, då inträder
det tredje skedet för herremakten, som fortfarande söker sitt
skydd hos de främmande konungarne, hvilka nu uppträda under det
förledande namnet »unionskonungar». Herremakten måste gå försvarsvis
till väga.
Under detta skede af fortsatt strid är det som den
härliga morgonhymnen sjunges till ett sjelfständigt,
fullt medvetet svenskt samhällslif. Ur herrekretsen
framträder en man, som gör sig till konung, men
dukar under i striden mot herremakten, och efter
honom följa riksföreståndarne, hvilka med konungslig
makt, men utan konunganamn, ställa sig i spetsen
för den fosterländska, den rent svenska saken –
ett konungsarbete det ock! Mot detta var det som
herremaktens siste konung, den siste unionskonungen,
riktade sitt hugg, och de af herrarne, som dervid föllo,
hade varit och kunde blifva en ny svensk riksföreståndares
namn.
Men så kunde icke det svenska folket dödas. Vid klangen
af detta hugg blef det full dag af den morgon, som genom
Engelbrekt och de trenne Sturarne bebådats.
Efter denna allmänna återblick öfvergå vi till
en sammanförande och öfversigtlig framställning
af enskildheterna i afseende på land, folk och
samhällsförfattning och följa dervid samma anordning
som vid öfversigterna af hednatiden och den tid som utgör
inledningen till medeltiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
