Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huru dem lyste. Frihet och sjelfständighet voro alltid
hos honom bofasta.
Medeltidens åskådningssätt och uppfattning af
den svenske bonden såsom träl grundade sig på
en sammanblandning af begreppen frälst och fri i
förhållande till sina motsatser ofrälst och ofri. Men
hans ofrihet bestod i sjelfva verket endast deruti,
att han måste betala skatt. Och denna hans skatt
blef större och tyngre i samma mån som kronans
inkomster genom förläningar och frälsets utvidgning
blefvo förminskade. Bevis på böndernes betydelse
och farhågan hos de styrande att genom allt för tung
beskattning reta dem hafva vi i de ursäkter, som tid
efter annan från de senares sida gjordes. Vi hänvisa
till brefven af Magnus Ladulås och af Margareta. Om
tyngden och storleken af dessa skattebördor gifva
oss de skildrade händelserna ett tydligt begrepp,
och vi måste beundra spänstigheten och uthålligheten
hos dessa bönder att oaktadt all denna tunga och
lyckans ofta oblida skiften stå faste i orubblig
kärlek till sitt fattiga land. Mången bonde måste
afyttra sin jord, större eller mindre delar deraf,
mången helt och hållet gå från hus och hem.
Förmögenhetens vilkor voro naturligtvis olika, för
denna tid liksom för hvarje annan. Den ene förmådde
bära den börda, som krossade en annan. Men modet hölls
uppe, och om än de, hvilka bristen och fattigdomen
tryckte allt för hårdt, nödgades böja sitt hufvud för
rikedomen och makten, om de icke föredrogo stigmannens
lif i skogarne – såsom vi funno under unionstiden –
så kunna vi vara fullt visse derom, att den förmögnare
bonden böjde sig för ingen.
Lifvet på hans gård var enkelt och flärdlöst, och
hans dag förflöt under sträft arbete. Hans behof voro
ej flera eller större, än att de fyldes af gårdens
afkastning och hans och husfolkets arbete. Sederna
voro hårda, och den råhet och vildhet, som vi sett
uppenbara sig bland de store, så väl de verldslige som
de andlige, måste naturligtvis äfven hafva funnits
hos de lägre. Man tog ännu gerna sin tillflykt till
yxan eller svärdet för att hämnas en skymf eller
straffa begånget våld, och våldsgerningar och dråp
hörde derför icke till det ovanliga.
Herremannen på sin gård – vi beteckna här med
herrenamnet hela frälset, ehuru som vi veta endast
riddaren egde rätt att kallas herre – var, åtminstone
hvad de mindre förmögne och mindre framstående bland
dem beträffar, föga olik den förmögnare bonden, om
man undantager skattefriheten. Dock måste i detta
afseende mången gång äfven frälsemannen underkasta
sig utomordentlig gärd, såsom fallet var – för
att anföra ett exempel – under Magnus Erikssons
minderårighet. Men ju mer man aflägsnar sig från
allmogen och flyttar blicken uppåt till de gamla
högättade och rika slägterna, desto mer tilltager
olikheten.
En sådan herreman, omgifven af talrika tjenare och
underhållande ofta flera hundrade beväpnade svenner,
skilde sig föga i sitt lefnadssätt från konungen
sjelf, antagande hans seder, äfven om hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
