Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höra konung Carls myntordning af år 1450 samt flera
förordningar af Sten Sture och rådet under de lugna
åren efter Brunkebergs slag.
För att upprätthålla myntet förordnade konung Magnus
Eriksson, att en lödig mark silfver skulle för 40
marks varuvärde erläggas i tull af alla »köpmän,
som förde spetseri hit i landet». Detta silfver
skulle köpmännen bära på myntet och derifrån få igen
halffemte mark myntad. Vi veta äfvenledes, att denna
förordning förnyades af konung Carl Knutsson år
1453. Men med alla dessa förordningar uträttades dock
föga, och de olika myntsorterna följa oss medeltiden
igenom.
För medeltidens köpmän var äfven bruket af vexlar
och penningeanvisningar ingalunda främmande.
En resebeskrifning, som berör vårt land, hafva vi
för denna tid att omnämna. Den är af en italienare
vid namn Petrus Quirinus och en hans följeslagare
Christofer Floravant. Den förre hoppades genom att
våga en handelsfärd till den aflägsna Norden vinna
stora fördelar. Men hans fartyg förliste utanför
norska kusten, och han sjelf med några få af hans
följeslagare, bland hvilka den nämnde Christofer
Floravant, lyckades rädda sig i en båt och kom efter
otroliga svårigheter och lidanden af alla slag i land
på en ö i närheten af Malströmmen.
Af de norska öboarna blefvo de mottagna på ett
sådant sätt, att de menade sig vara komna i ett
paradis. Deras beskrifning öfver folket och sederna
innehåller endast loford. De funno ett folk, som icke
kände några laster, utan utöfvade menniskokärlek
med ett rent hjerta. Genom arbetsamhet och flit
sökte man skaffa sig hvad man behöfde, man gifte
sig för att fortplanta slägtet, men icke för att
tillfredsställa de häftiga retelser, hvilka ohelga
kärleken, och kyskhet var knappt någon dygd, ty man
visste icke hvad okyskhet var.
Från Januari till Maj lefde Quirinus med sina elfva
följeslagare hos dessa öboar, men då fick han i
Trondhjem höra, att på Stäkeborgs slott i Sverige
fans en italienare vid namn Johan Franco, som han
kände, och han beslöt att draga till denne för att
derefter återvända till Italien. Under hela denna
färd rönte främlingarne samma välvilja, som kommit
dem till del hos de norska fiskarne. När de kommo
till sina hviloställen, funno de understundom maten
stående på borden, fast det var midt i natten, och
objudne satte de sig till bords och åto utan att någon
visade något missnöje deröfver. De omtalade tillika,
att det under en del af natten var full dager. Sålunda
kommo de i godt behåll till Johan Franco på Stäkeborg,
och med honom följde de sedan till Vadstena, hvilken
heliga ort de besökte. Resan dit, som slottshöfdingen
gjorde med ett väpnadt följe af mer än hundra svenner,
upptog fem dagar, och man hade goda herbergen och
all välplägnad. Från Vadstena begåfvo de sig vidare
till Lödöse, der tvänne fartyg lågo på redden, af
hvilka det ena ämnade sig till England, det andra
till Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
