Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Väl kan någon öfverdrift ligga i berömmet för den
svenska landtbefolkningen såsom en följd af den
låga ståndpunkt, hvarpå sedligheten befann sig i
resebeskrifvarnes hemland, men till sina grunddrag
hafva vi här nordbons lif tecknadt af ett åsyna
vittne. Och ännu i klarare ljus framträder undangömda
lifs företräden, då man vid sidan deraf framhåller
herremannens, hvilken behöfde på sin korta färd ett
väpnadt följe af stridsgoda svenner i ett land, der
främlingen dragit fram oantastad. Man kommer dervid
ganska lätt till den tanke, som Lagerbring uttryckt,
att de store nödgats förse sig med sina talrika följen
till försvar mot sina likar, men icke mot den svenska
bonden.
För öfrigt må nämnas, att denne Johan Franco sannolikt
är samme man som den Johan Vale, hvilken vi lärde
känna under Engelbrekts befrielsekrig. Namnet
Vale skulle då vara detsamma som välsk, hvarmed man
betecknade italiensk under denna tid ej blott hos oss
utan äfven i Tyskland. Johan Vale är sålunda detsamma
som »Johan italienaren».
Samhällsförfattningen.
Folkklasserna. Vi påminna oss, att ursprungligen
i vårt land icke fans mer än en enda folkklass,
de frie männens, böndernes klass, och att ur
denna så småningom utvecklade sig en herreklass,
som efter föredöme af kyrkans män snart nog bildade
ett särskildt stånd. Frälset och kyrkan äro de båda
privilegierade samhällsstånden för denna tid; nedom
dem stodo städernas invånare, köpstadsmännen, och så
den ursprungligen enda samhällsklassen, allmogen.
Bönderne utgjordes af den ringare och mindre förmögna
delen af odalmännen, hvilka icke genom att göra
krigstjenst till häst frälste sin jord från skatt
till kronan. De kallades derför vanligen skattebönder
och deras jord skattejord. Mot slutet af medeltiden
började till och med den åsigt utveckla sig, att den,
till hvilken skatten erlades, var skattejordens
verklige herre, och att skatten sålunda var att
betrakta som en afrad till jordegaren. »Vore det ock
af kronans ränta, så hoppas vi att de derför icke
hafva något på oss att säga eller klaga, ty kronan
hörer oss och Gud till» – skrifver Carl Knutsson från
Danzig, då han vill försvara sig för beskyllningen
att egennyttigt hafva förskingrat kronans medel.
Tidens historia har tillräckligt visat oss allmogens
både förtryck och seger, för att vi här skulle rörande
detta behöfva vara mångordige. Vi må blott antyda,
hurusom under folkungatiden man endast undantagsvis
vid tillfällen af stor fara ser de förföljde och
hjelpbehöfvande taga sin tillflykt till allmogen –
Mats Kettilmundsson för att hämnas hertigarne Eriks
och Valdemars död; konung Magnus Eriksson i sitt
trångmål mot de mäktige herrarne 1359; den sistnämndes
vänner för hans befriande ur fångenskapen 1371,
ehuru i denna rörelse allmogen visade något mera
sjelfverksamhet än som under denna tid var vanligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
