Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan äfven gränsallmogen i särskilda härad inom olika
riken på sådant sätt träder med hvarandra i beröring.
Landskapsrepresentationen egde rum endast för två
fall: vid val och vid bevillning af utomordentliga
gärder.
Man bör i afseende på denna landskapsrepresentation
skilja mellan stadgarna i landskapslagarna
och landslagen. Valen äro endast två, nemligen
lagmansval för landskapet och häradshöfdingeval
för häradet. Landskapslagarna stadga, att
konungens länsman skulle utse 12 män, hvilka valde
häradshövdingen och »konungen satte honom sedan dom
i händer». Bevillningen beslöts af biskop, lagman
och de förståndigaste och bäste män i lagsagan.
Enligt Christofers landslag till gick vid
lagmansval på följande sätt: biskopen utlyste landsting
8 veckor före valet och ditkallade alla lagsagans
invånare. Allmogen, d. v. s. både frälse och ofrälse
lekmän i landskapet, utsåg sex hofmän, d. ä. frälsemän
och sex bönder, hvilka tolf tillsammans med två
klerker, som åtföljde biskopen, utsago tre inom
lagsagan boende män, hvilka de efter bästa samvete
ansågo mest tjenlige till embetet. Af dessa tre skulle
konungen sedan taga en, »som Gud honom i hågen skjuter
och han förstår vara allmogen nyttig.» – Här hafva
vi sålunda en representation efter stånd, nemligen
de tre: prester, adel och bönder. Städerna ansågos
utgöra en menighet för sig, oberoende af landskapet,
och egde, som vi veta, egen domsrätt, så att de här
ej behöfde vara representerade.
Vid haradshöfdingevalen nämnes intet om
ståndsrepresentation i landslagen. Här var det
lagmannen, som sammankallade häradets innebyggare
till ting å rätta tingstaden. Så utnämndes 12 ombud,
hvilka jemte lagmannen på förslag uppsatte tre män
bland dem som i häradet bo, och af dessa egde konungen
taga »den han vill och vet till embetet fallen vara».
Konungamakten. Huru medeltidens konungamakt till
en början visar sig stark och mäktig, och huru den
med kraft arbetar på samhällets utveckling så väl
med afseende på qvinnans ställning och träldomens
afskaffande som i lagstiftning, samt huru sedermera
denna konungamakt under de kunglige Folkungarnes
inbördes strider nedsjunker till ett blott namn,
hvars tomhet bäst visar sig under den derpå följande
raden af utländingar, ej blott Albrekt af Meklenburg,
utan äfven unionskonungarne, det hafva vi sett i det
föregående. Här hafva vi att på ett ställe sammanföra
och uppställa de yttre former, hvarunder konungamakten
enligt lagen egde att uppträda och verka.
Konungavalet är dervid det första som möter oss. Huru
dervid tillgick enligt Uplandslagen, veta vi. Vårt
fädernesland var fortfarande under hela denna tid
ett valrike, d. v. s. ingen kunde der blifva laglig
konung utan genom val. Att man redan under denna tid
insåg vigten af att genom arfsrätt komma till riket,
det hafva vi vid flera tillfällen sett. Vi påminna
blott om den långa och bittra striden rörande detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
