Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämne under Erik af Pomern, samt huru oldenburgarne
sökte vinna sitt syfte genom att den valde konungen
lät välja sin son till efterträdare, kort efter det
han sjelf blifvit vald. Vid dessa val kom det sällan
i fråga att iakttaga lagens föreskrifter, men detta
afvikande från lag hade gammal häfd för sig. Redan
konung Magnus Ladulås lät välja sin son Birger till
konung, ej såsom lagen föreskref på Mora äng, utan
af rikets store i Skeninge. Denne Birger lät äfven på
mötet i Fagradal välja sin son Magnus till konung, men
alldeles icke efter som den af honom sjelf faststälda
Uplandslagen föreskref, ehuru dock menigheten enligt
urkunden i valet deltog.
I sammanhang härmed bör ihågkommas, att under
folkungatiden liksom förut konungarne valdes inom
den kungliga ätten, så att derigenom ett skenbart
arfrike uppstod. I medellagen heter det uttryckligen
härom: »Nu är konung till konungariket väljande och
ej ärfvande, om de konung mist hafva» – samt vidare
om valbarheten, »att konung skulle tagas bland inrikes
föddom och helst konungasonom».
Rörande formerna för valet hafva vi att följa denna
medellag eller Christofers landslag, hvilken föga –
eller enligt befintliga handskrifter alldeles icke –
skiljer sig från den förra. Enligt dessa landslagar
tillgick nu valet så, att hvarje lagman skulle i sin
lagsaga med samtycke af alla der boende utvälja tolf
»vittre och snälle» män, hvilka tillsammans med
lagmannen skulle å utsatt dag infinna sig på Mora äng
och der välja konung. Uplandslagmannen afgaf första
rösten och derefter de andre lagmännen i föreskrifven
ordning. Den som erhöll alla lagmansrösterna och alla
landsmannarösterna, eller ock de flesta rösterna,
honom skulle lagmännen till konung döma. Ifrån de
äldre formerna skilja sig dessa derutinnan, att det nu
ej mera är uppsvearne, som valrätten i första rummet
tillkommer, utan lagmännen tillsammans med ombud från
landskapen.
Sådana voro emellertid de lagliga former för
konungavalet, hvilka voro gällande under hela
medeltiden. Under unionstiden gjordes en förändring
nödvändig med afseende derpå att Sverige skulle
hafva samma konung som Danmark och Norge. Den första
förändringen rörde föreskriften om att konungen skulle
vara infödd svensk, något som måste förfalla, då man –
utan att göra afseende på Norge, hvilket för denna
tid var af föga betydenhet – tager i betraktande,
att Danmark lika litet ville erkänna en svensk, som
Sverige ville erkänna en dansk såsom konung. En annan
förändring låg deruti att valrätten måste öfvergå till
de store. På bestämmandet af formerna för valet af
unionskonungen arbetade man under hela den tid, som
bär detta namn, allt ifrån Margaretas försök att få
en föreningsakt antagen till slutet af 1400-talet. I
förnyelsen af Kalmareunionen 1436, der man tvistade
om ordet inländsk, på mötet i Halmstad 1450 och på
mötet i Ronneby 1476 – öfver allt var denna fråga en
af tidens och förhållandenas vigtigaste. Men derefter
afstannade detta arbete. I Kalmare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
