Print (PDF) - On this page / på denna sida - Gustaf Eriksson återkommer till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Eriksson återkommer till Sverige.
11
man och mycket ansedd i Lybeck. Hån lät icke leda
sig af stundens vexlingar, utan hade en vidsträcktare
synkrets för bestämmandet af sitt omdöme, än hvad de
flesta af hans medbröder hade.
Han förestälde rådsherrarne, huru farligt det skulle
blifva för hansestädernas handel, om en enda herskade
öfver Nordens trenne riken, då i och med detsamma
all täflan om hansestädernas vänskap hos dessa
riken skulle försvinna. Det var alldeles klart -
menade han - att handeln skulle flytta sig från
Östersjöstäderna till Holländarne, helst som hvar man
visste, huru mycket konung Christian var Holländarne
bevågen. Tillika påminte han om, huru ofta Lybeckarne
varit konung Christian redobogna, men huru han aldrig
hållit sina gifna bref och försäkringar. Ännu vore
han dock icke så farlig, som han i framtiden kunde
blifva, om han finge tid på sig att rätt befästa sin
makt och genomföra sina planer. Dessa borgmästarens
föreställningar verkade åtminstone så mycket, att
de hejdade verkställandet af medbröder-nes hot i
afseende på den unge svensken. En och annan började
äfven i honom se ett redskap att stäfja Christians
allt för mycket tilltagande makt. »Hvem vet, hvad
han kan göra!» - hördes de säga till hvarandra.
Härigenom fingo Gustafs vänner i staden
rådrum, och Gustaf sjelf bestormade både dem och
rådsherrarne med böner att snart förhjelpa honom till
Sverige. Förnämligast genom den nämnde borgmästarens
tillhjelp lyckades han slutligen finna en skeppare,
som åtog sig att föra honom öfver sjön. Det var en vid
namn Henrik Möller, som förde en Warnemiindebåt. Det
säges, att Nils Broms »oförmärkt hulpit» Gustaf ombord
på fartyget och sålunda från Lybeck.
Gustafs känslor, när han väl befann sig ombord på
fartyget och lemnade den mäktiga hansestaden, låta
sig svårligen beskrifva. Vi kunna lätt tänka oss,
huru vid sidan af den ändtligen vunna friheten,
hvarur förhoppningarna uppspirade - den ena efter den
andra: förhoppningarna om att kunna verka något för
fosterjorden mot den hatade förtryckaren - huru vid
sidan deraf oron och ängslan stucko upp sina hufvuden
och hviskade om fåfängligheten af alla försök att
numera rädda Sverige. Men frisk blåste vinden mot
hemmets strand, och ju närmare han nalkades denna,
desto högre tändes begäret hos honom att offra allt
för den kära jordens befrielse.
Östersjön vimlade af danska kapare, men
Warnemiindebåten seglade dem lyckligt förbi, och
snart nalkades man Kalmarsund. Några veckor förut hade
konung Christian här seglat fram med en stark flotta,
och ännu låg Severin Norrby utanför Kalmar, den enda
stad utom Stockholm, som ännu ej underkastat sig
Christian. Henrik Möller vågade sig derför ej långt
in i sundet, utan lät Gustaf stiga i skeppsbåten och
landsatte honom på Stensö, ett näs strax söder om
Kalmar. Det var den 31 Maj I52O1).
1) Då den från Frankrike landsflyktige konung Ludvig
XVIII år 1804 besökte Sverige, var han äfven i Kalmar
och besåg Stensö. Han stod här en stund tyst, föll
sedan ned och kysste jorden, framtog sin knif och
uppskar en torfva, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
