Print (PDF) - On this page / på denna sida - Gustaf Eriksson återkommer till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
Gustaf Wasa.
Gustaf skyndade till staden, der han oförmärkt
lyckades inkomma. Kalmar slott försvarades då, liksom
Stockholms, af en qvinna. Det var Anna Eriksdotter
(Bielke), en dotter af den på Svante Nilssons tid
så utmärkte riddaren på Wiborg, Erik Thuresson. Hon
var äfven derutinnan lik fru Christina i Stockholm,
att hon var enka. Hon hade varit gift med Johan
Magnusson (Natt och Dag), hvilken vi redan mot slutet
af Svante Nilssons tid funno såsom höfvidsman på
Kalmar slott. Med stor glädje mottog fru Anna den så
oförmodadt återkomne Gustaf Eriksson.
Men fru Annas glädje var också den enda ljusglimt
som mötte Gustaf, när han nu skulle börja sätta sina
planer om fosterjordens befrielse i verket. Han
skulle rätt snart erfara, hvilka svårigheter som
upptornade sig mot honom vid det ädla arbetet. Fru
Anna sjelf egde väl samma goda vilja som Christina
Gyllenstierna, men hon egde icke den senares anseende,
ej heller hennes själskrafter. Hon gaf Gustaf de
bästa råd hon visste; det var allt hvad hon kunde
göra, och hvad hon berättade om sinnesstämningen ej
blott hos knektarne på slottet, hvilka voro tyskar,
utan äfven hos borgarena i staden, tjenade att visa
honom hopplösheten af hvarje tanke på vidare motstånd
mot Severin Norrby, af hvilken man hvarje stund och
timma väntade ett anfall.
Dessa underrättelser afskräckte dock icke Gustaf från
att försöka intala både knektarne och borgarena mod
och hopp. Han lemnade derför slottet och gick ned i
staden, utan att längre hemlighålla sin närvaro. Här
talade han till den församlade menigheten och det
svenska krigsfolk, som fans i staden, förmanade dem
till frimodighet och manlighet och uppfordrade dem
att bevisa sig som rättrådige svenske män och icke
låta slottet eller staden komma i danska händer,
men förbida, tills riket inom kort, med Guds nådiga
hjelp, komme till en god förlossning och sin gamla
frihet igen. Den unge herrens tal utöfvade dock
intet inflytande på borgarena. De voro trötte af det
långvariga kriget och modlöse. De hörde honom med
köld. Ingen blick mötte i förtroende hans, intet ord
höjdes af bifall.
På samma sätt gick det, liar Gustaf derefter vände sig
till slottsfolket. Tyskarne ville ej veta af något
längre försvar mot den öfver-mäktige fienden, och
Gustafs vistelse på slottet förbittrade dem till den
han inlindade i sin näsduk. Han tog äfven upp sin
plånbok och skref med blyertspenna på ett papper derur
en latinsk inskrift, som han jemte en summa af 150 rdr
rmt Öfverlemnade till dåvarande landshöfdingen och
biskopen i Kalmar med begäran, att denna inskrift
måtte inristas å en sten att bevara minnet af
den för Sverige vigtiga stund, då Gustaf Eriksson
här landsteg. Den landsflyktige konungens begäran
efterkoms. Så väl den af honom författade latinska
inskriften som en på svenska inhöggos i den af honom
utmärkta stenen.
Ar 1851 upprestes här på bekostnad af några enskilda
ett monument af jern. Det föreställer ett götiskt
tempel; Jernet är bronzeradt och försedt med gyllene
ornament. Under hvalfvet, som är himmelsblått med
silfverstjernor, står Gustafs bröstbild. Templet är
uppfördt på en konstgjord ättehög.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
