Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Eriksson återkommer till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grad, att hans lif var i fara. Han räddades väl af borgarena, men han måste lemna både slottet och staden. Sådan utgång fick hans första försök!
Och sådan sinnesstämningen var i staden, sådan var den ock inuti landet. Gustaf vandrade inåt Småland, talade äfven der till bönderna och varnade dem för det öde, som var dem tillämnadt, men det var likaledes här taladt för döfva öron. Man var utledsen vid kriget, och den älskade herr Stens död och motgångarne derefter hade utbredt en allmän modlöshet, medan den danske konungens klingande löften i sin mån bidrogo att stämma sinnena efter hans vilja. »Vissten I, svenske män, hvad jag vet, skullen I annorlunda taga edra saker före!» – sade Gustaf, men bönderne svarade: »Konung Christian är oss en nådig herre; vi hafva ingen nöd, och konungen hafver oss tillsagt, att icke skall oss tryta salt och sill och annat godt, så länge vi lyda honom.» Samma svar fick han äfven af sin faders landbönder, så att han tydligt fann, huru fåfängt det var att åvägabringa en förändring; skulle något kunna uträttas, så var det med det folket, som under hela unionstiden gått i spetsen för den fosterländska saken, Engelbrekts folk, Dalkarlarne.
Redan tidigt vaknade denna tanke hos Gustaf, såsom också helt naturligt var, ej blott till följd af det motstånd han rönte hos den befolkning, der han drog fram, utan äfven emedan Dalkarlarne i den allmänna föreställningen intogo ett så framstående rum, att man vanligen genast tänkte på dem, då det var fråga om att reda Juten ut af landet, såsom också Gustaf sjelf yttrade vid skolan i Upsala. Ännu, medan han vandrade i de småländska skogarne, får man höra honom uppmana frälsemännen att hellre draga med honom upp till Dalarne än förlita sig på de lejdebref, konung Christian utfärdat. Tanken mognade allt mera hos Gustaf, ju mera han fann sig stå ensam och öfvergifven i landet. Hans ankomst till Sverige, som snart blef bekant, framkallade förföljelse från Danskarnes sida. Ett pris sattes på honom, antingen han öfverlemnades lefvande eller död i Christians händer, och landet vimlade af konungens knektar och befallningsmän, hvilka till följd af den utlofvade belöningen uppbjödo alla sina krafter att finna flyktingen.
Gustaf måste derför söka skogen. Der denna var som djupast och otillgängligast, der stigen var lönligast, der vandrade han fram, förklädd i bondkläder. Någon gång vågade han sig fram till kyrkovallen, om han möjligen skulle finna villiga öron, men öfver allt gjorde han samma erfarenhet som förut. Bönderne trodde på bättre tider under konung Christian, och på flera ställen hade denna tro så intagit sinnena, att de betraktade mannen, som ville intala dem annat, såsom en fridstörare, hvilken de i sin förbittring drefvo bort med pilskott. Så gick det i Småland, så ock i Östergötland. Nedstämd till sinnes, vandrade han slutligen öfver Kolmorden och kom in i Södermanland.
Här kom han fram till Tärna gård vid Stensundet i Husby socken, som tillhörde Joachim Pedersson (Brahe), hvilken var gift med hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
