Print (PDF) - On this page / på denna sida - Gustaf Eriksson återkommer till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
, Gustaf Eriksson återkommer till Sverige.
13
grad, att hans lif var i fara. Han räddades väl
af borgarena, men han måste lemna både slottet och
staden. Sådan utgång fick hans första försök!
Och sådan sinnesstämningen var i staden, sådan var
den ock inuti landet. Gustaf vandrade inåt Småland,
talade äfven der till bönderna och varnade dem för det
öde, som var dem tillämnadt, men det var likaledes här
taladt för döfva öron. Man var utledsen vid kriget,
och den älskade herr Stens död och motgångarne
derefter hade utbredt en allmän modlöshet, medan den
danske konungens klingande löften i sin mån bidrogo
att stämma sinnena efter hans vilja. »Vissten I,
svenske män, hvad . jag vet, skullen I annorlunda
taga edra saker före!» - sade Gustaf, men bönderne
svarade: »Konung Christian är oss en nådig herre;
vi hafva ingen nöd, och konungen hafver oss tillsagt,
att icke skall oss tryta salt och sill och annat godt,
så länge vi lyda honom.» Samma svar fick han äfven af
sin faders landbönder, så att han tydligt fann, huru
fåfängt det var att åvägabringa en förändring; skulle
något kunna uträttas, så var det med det folket,
som under hela unionstiden gått i spetsen för den
fosterländska saken, Engelbrekts folk, Dalkarlarne.
Redan tidigt vaknade denna tanke hos Gustaf, såsom
också helt naturligt var, ej blott till följd af det
motstånd han rönte hos den befolkning, der han drog
fram, utan äfven emedan Dalkarlarne i den allmänna
föreställningen intogo ett så framstående rum,
att man vanligen genast tänkte på dem, då det var
fråga om att reda Juten ut af landet, såsom också
Gustaf sjelf yttrade vid skolan i Upsala. Ännu,
medan han vandrade i de småländska skogarne, får man
höra honom uppmana frälsemännen att hellre draga
med honom upp till Dalarne än förlita sig på de
lejdebref, konung Christian utfärdat. Tanken mognade
allt mera hos Gustaf, ju mera han fann sig stå ensam
och öfvergifven i landet, Hans ankomst till Sverige,
som snart blef bekant, framkallade förföljelse från
Danskarnes sida. Ett pris sattes på honom, antingen
han öfverlemnades lefvande eller död i Christians
händer, och landet vimlade af konungens knektar och
befallningsmän, hvilka till följd af den utlofvade
belöningen uppbjödo alla sina krafter att finna
flyktingen.
Gustaf måste derför söka skogen. Der denna var som
djupast och otillgängligast, der stigen var lönligast,
der vandrade han fram, förklädd i bondkläder. Någon
gång vågade han sig fram till kyrkovallen, om han
möjligen skulle finna villiga öron, men öfver allt
gjorde han samma erfarenhet som förut. Bönderne
trodde på bättre tider under konung Christian, och
på flera ställen hade denna tro så intagit sinnena,
att de betraktade mannen, som ville intala dem annat,
såsom en fridstörare, hvilken de i sin förbittring
drefvo bort med pilskott. Så gick det i Småland, så
ock i Östergötland. Nedstämd till sinnes, vandrade han
slutligen öfver Kolmorden och kom in i Södermanland.
Här kom han fram till Tärna gård vid Stensundet i
Husby socken, som tillhörde Joachim Pedersson (Brahe),
hvilken var gift med hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
