Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Eriksson återkommer till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanträffande mellan män från olika tider. Erkebiskopen, bruten af år och bekymmer, med sin rika erfarenhet och sina minnen från stridens dagar, allt ifrån Sten Sture den äldres begynnelse, var en bild af den tid, som varit och som längtade till ro, och hoppades vinna denna på det sätt, som den antog för det enda möjliga; medan framför honom stod framtidsmannen, nedtryckt, förföljd, behöfvande råd och hjelp, men varm och fast i sin lefvande tro på fosterjordens räddning.
Berättelsen om detta sammanträde innehåller för öfrigt ingenting nytt. Erkebiskopen säger ungefär detsamma som Joachim Brahe, som bönderne i Östergötland och Småland. Gubben rådde honom att söka konungens nåd; Gustaf kunde liksom så mången annan, hvilken stått konungen emot, vinna lejde- och säkerhetsbref: han sjelf ville skrifva till riksens råd och förmäkla saken till det bästa. Dessutom omtalade han, att Gustaf var intagen i fru Christinas och Stockholms stads dagtingningsbref. »Och är till förmodandes» – så slutade gubben – »att all ovilja nu skulle vara förgäten och att allt det brutet varit nu skall vara en aftalad sak.» Det var den gamla herretidens omqväde i alla förhandlingar med och om den danske konungen.
Vi behöfva knappast skildra, hvilket intryck gubbens ord skulle göra på Gustaf. Hvart han hittills vändt sig, hos hög som låg, fattig som rik – öfver allt samma svar: vi lita på kungens ord och löften, sök hans nåd du ock! Det var som han stått vid hafsstranden, färdig att bortsköljas af de vågor, hvilka tycktes vilja fördränka allt hvad som varit svenskt en gång. Och likväl vågade han höja sin panna till himlen och hoppas. Till Dalarne, till Dalarne! – ljöd det och återljöd i hans qvalfylda själ, der skulle han ännu finna män och hjertan, som förstodo hans. I ensligheten på Räfsnäs begrundade Gustaf, helt visst under timmar af mycken inre strid och oro, fosterlandets nöd och det öde, som ofelbart skulle drabba detsamma, derjemte sin egen ställning, vägande å ena sidan sin hjelplöshet och obetydlighet, sin systers och svågers böner, sina föräldrars och fränders fara och det elände han skulle draga öfver dem, samt å den andra detta gamla, kära land, hvars män i hundrade strider låtit sitt blod flyta för häfdandet af sin sjelfständighet, sin frihet och sin ära.
Då kom en dag till Mariefreds kloster, medan Gustaf befann sig der, en af Joachim Brahes landbor, Gubben i Tronnevik, som han kallades. Han hade varit med sin herre till Stockholm och lyckats komma ut derifrån. Han var blek af fasa och hans tunga tycktes liksom vägra honom sin tjenst, medan stora tårar rullade utför hans gråa skägg. »Ack, käre herre» – utbrast han »nu står det fast ynkeligt och eländigt till här i riket!» Och derpå berättade han med stammande och ofta af tårar afbruten röst den gräsliga tilldragelsen i Stockholm. Både erkebiskopen och Gustaf stodo stumma af fasa vid hvad de hörde. För den förre var det liksom den blodiga kronan på det arbete, hvilket han skattat som sitt lifs bästa. För den senare var det ett upprop till handling, till strid – den månde nu medföra seger eller död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
