Print (PDF) - On this page / på denna sida - Gustaf Eriksson återkommer till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Eriksson återkommer till Sverige.
15
fande mellan män från olika tider. Erkebiskopen,
bruten af år och bekymmer, med sin rika erfarenhet
och sina minnen från stridens dagar, allt ifrån Sten
Sture den äldres begynnelse, var en bild af den tid,
som varit och som längtade till ro, och hoppades vinna
denna på det sätt, som den antog för det enda möjliga;
medan framför honom stod framtidsmannen, nedtryckt,
förföljd, behöfvande råd och hjelp, men varm och fast
i sin lefvande tro på fosterjordens räddning.
Berättelsen om detta sammanträde innehåller för öfrigt
ingenting nytt. Erkebiskopen säger ungefär detsamma
som Joachim Brahe, som bönderne i Östergötland och
Småland. Gubben rådde honom att söka konungens nåd;
Gustaf kunde liksom så mången annan, hvilken stått
konungen emot, vinna lejde- och säkerhetsbref: han
sjelf ville skrifva till riksens råd och förmäkla
saken till det bästa. Dessutom omtalade han, att
Gustaf var intagen i fru Christinas och Stockholms
stads dag-tingningsbref. »Och är till förmodandes»
- så slutade gubben - »att all ovilja nu skulle vara
förgäten och att allt det brutet varit nu skall vara
en aftalad sak.» Det var den gamla herretidens omqväde
i alla förhandlingar med och om den danske konungen.
Vi behöfva knappast skildra, hvilket intryck gubbens
ord skulle göra på Gustaf. Hvart han hittills vändt
sig, hos hög som låg, fattig som rik - öfver allt
samma svar: vi lita på kungens ord och löften,
sök hans nåd du ock! Det var som han stått vid
hafsstranden, färdig att bortsköljas af de vågor,
hvilka tycktes vilja fördränka allt hvad som varit
svenskt en gång. Och likväl vågade han höja sin panna
till himlen och hoppas. Till Dalarne, till Dalarne! -
ljöd det och återljöd i hans qvalfylda själ, der
skulle han ännu finna män och hjertan, som förstodo
hans. I ensligheten på Räfsnäs begrundade Gustaf,
helt visst’ under timmar af mycken inre strid och
oro, fosterlandets nöd och det öde, som ofelbart
skulle drabba detsamma, derjemte sin egen ställning,
vägande å ena sidan sin hjelplöshet och obetydlighet,
sin systers och svågers böner, sina föräldrars
och fränders fara och det elände han skulle" draga
öfver dem, samt å den andra detta gamla, kära land,
hvars män i hundrade strider låtit sitt blod flyta
för häfdandet af sin sjelfständighet, sin frihet och
sin ära.
Då kom en dag till Mariefreds kloster, medan Gustaf
befann sig der, en af Joachim Brahes landbor,
Gubben i Tronnevik, som han kallades. Han hade
varit med sin herre till Stockholm och lyckats
komma ut derifrån. Han var blek af fasa och hans
tunga tycktes liksom vägra honom sin tjenst, medan
stora tårar rullade utför hans gråa skägg. »Ack,
käre herre» - utbrast han »nu står det fast ynkeligt
och eländigt till här i riket!» Och derpå berättade
han med stammande och ofta af tårar afbruten röst den
gräsliga tilldragelsen i Stockholm. Både erkebiskopen
och Gustaf stodo stumma af fasa vid hvad de hörde. För
den förre var det liksom den blodiga kronan på det
arbete, hvilket han skattat som sitt lifs bästa. För
den senare var det ett upprop till handling, till
strid - den månde nu medföra seger eller död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
