Print (PDF) - On this page / på denna sida - I Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
Gustaf Wasa.
I Dalarne.
Den förfärliga underrättelse, som Gustaf fick på
Gripsholm, bekräftades af en landbonde från Räfsnäs,
som Gustaf sjelf några dagar förut utskickat att
kunskapa, och numera fans intet, som kunde af-hålla
honom från att sätta sina planer i verket. Den 25
November lemnade han Räfsnäs och tog blott en dräng
med sig. Denne, som var en gammal bepröfvad tjenare,
förde med sig på den häst, han red, de dyrbarheter i
guld och silfver samt de penningar, som Gustaf samlat
ihop såsom nödvändiga för hvad han hade i sinnet. De
redo raskt undan från Räfsnäs framåt Thoresunds
kyrka. Från denna socken kan man öfver tvänne
smala sund, det vid Stallarholmen och Kolsundet,
komma öfver till Selaön. Gustaf tog af åt höger,
när han kom förbi kyrkan, och red ned till Kolsundet,
som ligger öster om Stallarholmen. Gustaf hade redan
stigit ned i färjan, som här skulle föra honom öfver,
då han ännu skulle se ett prof af den modlöshet,
som han hittills funnit öfver allt.
Drängen hade under ridten besinnat, hvilka faror
hans herre skyndade till mötes, huru omöjligt det
var att undkomma konungens utskickade och det öde som
då skulle drabba alla, hvilka grepos i herr Gustafs
följe, och när han fått allt detta rätt klart för sig,
beslöt han att vid första tillfälle lemna den djerfve
flyktingen. Ett sådant tyckte han erbjuda sig här vid
färjan. Denna kunde icke’bära mer än en af ryttarne
med sin häst, och just som den intet anande Gustaf
befann sig midt i sundet, vände han hastigt om och
ilade i sporrsträck från stället. Gustaf ville dock
icke så lätt låta sig beröfvas sina egodelar. Han
lät färjkarlen; vända, sprang åter upp på stranden,
kastade sig på sin häst och satte efter rymmaren
det mesta han förmådde. Det lyckades honom äfven att
hinna drängen och återtaga sina saker, men drängen
flydde undan till skogen och undkom.
Alldeles ensam fortsatte Gustaf derefter sin väg
norrut, undvikande så mycket han kunde de orter,
der konungens män funnos. Så kom han en dag till en
bondgård, hvarest bodde en man, som han kunde förtro
sig till. Här lemnade han sin häst och sina medförda
egodelar i bondens vård. Derjemte aflade han den
drägt han bar,, klädde sig i bondekläder, afklippte
håret, tog en trind hatt på hufvudet och vandrade
sedan ut ur bondgården med yxa på axeln, alldeles
som’en vanlig bonddräng. Han gick omkring i bygden att
söka arbete. Det var de många spejarne, som konungen
utsändt att gripa honom, äfvensom den misstro, som
bemäktigat sig honom allt mera, sedan han ej ens
kunde lita på sina egna tjenare - det var detta, som
förmådde honom att åter antaga en förklädnad, tills
han kunde finna, om han tilläfventyrs också bland
Engelbrekts folk skulle finna samma sinnesstämning
som i det öfriga riket. Det var vid Andersmessotiden
som han i dessa tankar nalkades Rankhyttan, en gård
som l£g vid sydöstra stranden af sjön Runn, två mil
söder om Falun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
