Print (PDF) - On this page / på denna sida - I Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drängen med slädan väntade. Hon vågade nemligen icke
låta någon af husfolket märka sitt förehafvande. Allt
lyckades förträffligt, och fru Barbro hörde med
glädje slädan aflägsna sig nedåt Runn.
På morgonen i god tid kom Arendt Persson med Brun
Bengtsson och de tjugu svennerna till gården att
gripa Gustaf. Hans vrede och hans harm, när han
märkte att fången sluppit honom ur nätet, kunna vi
lätt tänka oss. Han misstänkte sin hustru att hafva
räddat flyktingen och skall efter den dagen aldrig
hafva tålt henne. – Liksom ladan på Rankhyttan, så
står ännu herrehuset på Ornäs qvar och underhålles på
kronans bekostnad. Sängen, der Gustaf låg om natten,
står ännu qvar på samma ställe i loftskammaren,
hvarest man dessutom har uppstält i trä skurna bilder
af Gustaf och tvänne dalkarlar, de senare i de drägter
som de på denna tid buro.
Gustaf fortsatte emellertid ostörd sin väg öfver Runn,
och den trogne drängen, hvars namn var Jakobj körde
allt hvad tygen höllo, att flyktingen måtte snart
kunna komma till herr Jon i Svärdsjö, till hvilken
fru Barbro hade rådt honom att begifva sig. Runn
är en af de större sjöarna inom Dalarne, nära 2 mil
lång och 3/4 mil bred. På norra sidan får den tillopp
ifrån flera mindre sjöar, och vid ett af dessa ligga
de så kallade Korsnäshyttorna. Hit anlände Gustaf i
dagningen och gick in i en af hyttorna för att fråga
om vägen, emedan Jakob icke kände den längre. Men
just som han höll på att stiga in, fick han sigte på
bergsmannen Nils Hansson från Främsbacka, som befann
sig derinne, och emedan han visste, att denne var
en danskvän, voro här goda råd dyra, huru han kunde
sticka sig ut igen utan att blifva bemärkt. Detta
lyckades honom dock och han gick bort till en af de
andra Korsnäshyttorna, som kallades Sandvikshyttan,
och der träffade han en smältare som han bad visa
sig vägen åt Svärdsjö.
Smältaren gjorde som Gustaf bad och följde honom
ett stycke till vägs. När de skildes åt, gaf Gustaf
honom en silfverdart, i det han sade: »Om Gud hjelper
mig, så kom till mig; då skall jag väl betala dig!»
- Gustaf fortsatte derpå sin väg efter som den
redlige smal tåren utvisat och kom på aftonen till
Bengtsheden, en stor by nära södra gränsen af Svärdsjö
socken. Den ligger vid södra stranden af en sjö, som
står i förbindelse med en rad af sjöar, genom hvilka
största delen af socknens öfriga sjöar får sitt utlopp
i Runn. En af dessa sjöar, vid hvilken kyrkan ligger,
kallas Svärdsjön - enligt ^ en otrolig sägen deraf
att konung Erik Läspe der tappat sitt svärd ;* enligt
en annan förklaring till följd af sin likhet med e.tt
svärd, en likhet som dock en blick på kartan utvisar
vara ingen - och af denna har socknen fått sitt namn.
I Bengtsheden gick Gustaf in i en gård, som
kallades Åkersgården, och- bad om herbergé öfver
natten. Bondhustrun, som var sysselsatt med att stoppa
korf, sade till honom, när han setat en stund framför
spiselden: »Vägakarl, gör mig några korfstickor,
medan du haf intet annat göra!» Gustaf svarade leende:
»Icke kan jag göra edra pölse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
