Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drängen med slädan väntade. Hon vågade nemligen icke låta någon af husfolket märka sitt förehafvande. Allt lyckades förträffligt, och fru Barbro hörde med glädje slädan aflägsna sig nedåt Runn.
På morgonen i god tid kom Arendt Persson med Brun Bengtsson och de tjugu svennerna till gården att gripa Gustaf. Hans vrede och hans harm, när han märkte att fången sluppit honom ur nätet, kunna vi lätt tänka oss. Han misstänkte sin hustru att hafva räddat flyktingen och skall efter den dagen aldrig hafva tålt henne. – Liksom ladan på Rankhyttan, så står ännu herrehuset på Ornäs qvar och underhålles på kronans bekostnad. Sängen, der Gustaf låg om natten, står ännu qvar på samma ställe i loftskammaren, hvarest man dessutom har uppstält i trä skurna bilder af Gustaf och tvänne dalkarlar, de senare i de drägter som de på denna tid buro.
Gustaf fortsatte emellertid ostörd sin väg öfver Runn, och den trogne drängen, hvars namn var Jakob, körde allt hvad tygen höllo, att flyktingen måtte snart kunna komma till herr Jon i Svärdsjö, till hvilken fru Barbro hade rådt honom att begifva sig. Runn är en af de större sjöarna inom Dalarne, nära 2 mil lång och 3/4 mil bred. På norra sidan får den tillopp ifrån flera mindre sjöar, och vid ett af dessa ligga de så kallade Korsnäshyttorna. Hit anlände Gustaf i dagningen och gick in i en af hyttorna för att fråga om vägen, emedan Jakob icke kände den längre. Men just som han höll på att stiga in, fick han sigte på bergsmannen Nils Hansson från Främsbacka, som befann sig derinne, och emedan han visste, att denne var en danskvän, voro här goda råd dyra, huru han kunde sticka sig ut igen utan att blifva bemärkt. Detta lyckades honom dock och han gick bort till en af de andra Korsnäshyttorna, som kallades Sandvikshyttan, och der träffade han en smältare som han bad visa sig vägen åt Svärdsjö.
Smältaren gjorde som Gustaf bad och följde honom ett stycke till vägs. När de skildes åt, gaf Gustaf honom en silfverdart, i det han sade: »Om Gud hjelper mig, så kom till mig; då skall jag väl betala dig!» – Gustaf fortsatte derpå sin väg efter som den redlige smältaren utvisat och kom på aftonen till Bengtsheden, en stor by nära södra gränsen af Svärdsjö socken. Den ligger vid södra stranden af en sjö, som står i förbindelse med en rad af sjöar, genom hvilka största delen af socknens öfriga sjöar får sitt utlopp i Runn. En af dessa sjöar, vid hvilken kyrkan ligger, kallas Svärdsjön – enligt en otrolig sägen deraf att konung Erik Läspe der tappat sitt svärd; enligt en annan förklaring till följd af sin likhet med ett svärd, en likhet som dock en blick på kartan utvisar vara ingen – och af denna har socknen fått sitt namn.
I Bengtsheden gick Gustaf in i en gård, som kallades Åkersgården, och bad om herberge öfver natten. Bondhustrun, som var sysselsatt med att stoppa korf, sade till honom, när han setat en stund framför spiselden: »Vägakarl, gör mig några korfstickor, medan du har intet annat göra!» Gustaf svarade leende: »Icke kan jag göra edra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
