Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pölsepinnar!» Sägnen förmäler intet vidare om hans vistande på Åkersgården, utan kom han derifrån lyckligt fram till Svärdsjö kyrka.
Som han emellertid icke var riktigt viss om herr Jons sinnelag och ville utforska detta, innan han upptäckte sig för honom, gick han till drängarne i ladan och hjelpte dem att tröska. När han af deras tal tyckte sig kunna förstå, att herr Jon var att lita på, gick han upp till denne. Äfven han hade varit i Upsala samtidigt med Gustaf och kände honom samt visade honom nu all välvilja och, hvad bättre var, ett uppriktigt och trofast sinne. I tre eller – enligt en annan uppgift – åtta dagar var Gustaf hos honom, men äfven här väckte han snart misstankar. En gång när han tvättade sig, stod herr Jon och höll handklädet åt honom, en uppmärksamhet som man brukade visa den gäst, hvilken man ville ära. Herr Jons hushållerska, som i detsamma kom in i rummet, såg derför med förvåning sin herre hälla handklädet åt drängen och sporde, »hvarför han så gjorde». – »Det kommer intet eder vid!» svarade herr Jon, men insåg genast, att Gustaf ej längre kunde vara säker för upptäckt hos honom. Han skaffade honom derföre i tysthet till Isala, som låg på andra sidan sjön vid en liten ström, hvilken från Agsjön flyter vester ut till Svärdsjön.
Här bodde Sven Elfsson, som var »kronans djurkarl» eller kronoskytt, en redlig och pålitlig man, till hvilken Gustaf kunde förtro sig. Herr Jons farhåga besannade sig snart, ty knappt hade Gustaf lemnat prostgården, förr än utskickade af Brun Bengtsson kommo dit och sporde efter honom. När de ej funno honom der, kommo de snart till Isala, som ligger blott en half mil från kyrkan. Sven Elfssons hustru höll på att grädda bröd i ugnen och Gustaf stod der bredvid och värmde sig, när fogdknektarne trädde in. Hustrun gaf dem icke tid till spörsmål, utan slog till Gustaf med ugnsspaden öfver ryggen och sade: »Hvad står du och gapar efter på främmande, liksom du aldrig sett folk förr; packa dig ut på logen och tröska!» – Faran var stor, ty den minsta oförsigtighet kunde hafva röjt Gustaf. Men han stälde sig dum och lunkade ut ur rummet bort till ladan, såsom hustrun sagt, der han började tröska med de andra drängarne. Fogdens tjenare kunde aldrig tro, att bondhustrun så dristat behandla den förnäme herre, som de efterspanade, och läto derför bytet den gången gå sig ur händerna.
Det var dock af det skedda klart, att Gustaf ej längre var säker i Isala, och Sven Elfsson beslöt derför att föra honom längre upp i landet till kronoskyttarne Per och Mats Olssöner i Marnäs. Denna by ligger en och trefjerdedels mil från Isaia vid nordvestra gränsen af Svärdsjö socken. Men färden dit var ytterst farlig, emedan trakten vimlade af Brun Bengtssons utskickade och hvarje bro, hvarje grind var besatt med danskt folk. Sven Elfsson bäddade då in Gustaf i en halmskrinda och for så ut från Isaia. Han hade icke hunnit långt från gården, förr än några knektar kommo och omringade honom och halmskrindan, der Gustaf låg. De misstänkte att flyktingen befann sig i lasset och genomstungo lasset med sina spjut, och först när de sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
