Print (PDF) - On this page / på denna sida - I Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ Dalarne.
21
öfvertygat sig om, att ingen låg i halmen, läto
de Sven fara sina färde. Men en spjutspets hade
träffat Gustaf, och Sven hade icke kört många steg,
innan han såg snön färgas af blod under släden. Viss
om, att knektarne skulle återkomma och göra sin sak
bättre, när de sågo den blodfärgade snön, drog Sven
hastigt upp .sin knif och skar dermed sin häst i den
del af foten, som kallas kråkan, så att blod flöt ur
såret. Knektarne kommo ock, men läto sig än en gång
bedragas af den rådige bonden, och så förde då den
trogne Sven ostörd sin förföljde gäst till Marnas.
Ladan i Isaia, dit Gustaf begaf sig från stugan på den
rådiga kullans barska uppmaning, står ännu qvar, ehuru
den flera gånger blifvit upphjelpt. På södra gafveln
är ristadt: »Kung Jösta har tröskat här», men denna
inskrift var redan 1761 i det närmaste oläslig. Några
år förut, 1757, erhöll efter häradsrättens dom
dåvarande åboen Johan Hansson, som var den sjunde i
rätt nedstigande led från Sven Elfsson,1 27 daler
kopparmynt till ladans förbättring1). Samme mans
son Hans Jonsson fick äfven af konung Gustaf III en
ärepenning att af honom och hans ättlingar bäras till
minne af Gustaf Erikssons räddning genom stamfadern,
och Gustaf III lät tillika vid ladan uppresa en
minnesvård med följande inskrift: »Här tröskade Gustaf
Eriksson, förföljd af rikets fiender, af Försynen
utsedd till fäderneslandets räddning. Hans ättling
i sjette led, Gustaf III, lät resa minnesmärket.»
På vårdens andra sida står: »År 1786 den 22 December
anslog konungen i tunna spanmål årligen af Svärdsjö
socken till ladans underhåll.»
Berättelsen om Gustafs flykt från Ornäs till
Marnas grundar sig på sägner, af hvilka en del
upptecknades i prosten Lars J. Folkernii tid vid
allmän sockenstämma den 6 Mars år 1667 och inskrefs i
Svärdsjö kyrkobok. Den som vid detta tillfälle anförde
sägnerna var Anders Hansson, som var sonsons son till
Sven.
Det var dock långt ifrån, att Gustaf undsluppit
farorna med ankomsten till Marnas. Man väntade äfven
der i hvarje stund ankomsten af konungens spejare,
och i de enkla stugorna fans intet gömsle, der Gustaf
kunde undanstickas. Marnäsbönderne förde honom derför
in i Leksands socken, der han vid Lungsjö-å djupt in i
skogen måste ligga gömd under en stor kullfallen fura
eller, såsom den på dalspråket kallas, låga. Hvilan
var för flyktingen i hög grad behöflig för skötandet
af det sår, som spjutspetsen förorsakat honom, när
han låg i halmskrindan. Och Marnäsbönderne försågo
honom under tiden med mat och underrättelser om
spejarne. Deraf kallades stället sedan Närbo. Men icke
ens midt in i djupa skogen vågade Gustaf länge dröja
på ett ställe. Efter tre dygn lemnade han Närbolåga
och begaf sig längs efter Lungsjö-ån längre in i
skogen, tills han kom till ett stort kärr, hvilket
omgaf en kulle af omkring 9 alnars höjd. Här dolde
han sig under en väldig fura, tills ändtligen en dag
Marnäsbönderne berättade för honom,
*) Ar 1684 lemnade äfven Carl XI, som på sin
förbiresa från Gefle besåg ladan, 10 Riksdaler till
dess underhåll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
