Print (PDF) - On this page / på denna sida - I Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
Gustaf Wasa.
att spaningarna i deras trakter började aftaga. Då
lemnade Gustaf den skyddande furan och ledsagad af
de trogne Marnäsbönderna, hvilka liksom Sven Elfsson
under hela tiden varit döfva för danskarnes lockelser
och den klingande belöning, som de skulle hafva
erhållit, om de utlemnat flyktingen - en belöning,
hvars frestelse Ornäsherren icke kunde motstå -
. vandrade han genom skogarna öfver Onsjön och In-garn
till nedre Gärdsjö-by i Rättviks socken.
Den af kärret omgifna kullen fick sedan namnet
Kungshögen och besöktes ofta af resande, hvilka i
den gamla furan ristade sina namn. Men tiden bröt
ned detta minnesmärke. Nu finnes ett granitblock
med en enkel inristning - Gustaf I:s namn under en
kunglig krona och årtalet 1520 - på den minnesvärda
platsen1).
Ännu hade Gustaf icke haft tillfälle att tala till
någon större samling af allmoge. Men nu när han
kommit upp i de egentliga Siljans-dalarne, der han
tydligt märkte att han kunde lita sig till folket,
hvars sinnesstämning var en helt annan, än den han
funnit hos de södra landskapens allmoge, beslöt
han att vid första tillfälle försöka uppmana dem
till vapen för fosterjordens befrielse. En söndag
begaf han sig derföre ned till Rättviks kyrka,
och på kyrkovallen talade han första gången till
den församlade menigheten. Här omtalade han konung
Christians förrädiska framfart och det blodbad,
som han anstalt på rikets förnämsta män i Stockholm,
samt huru han behandlat Sten Stures enka och hennes
moder, framstälde vidare den nöd och fara, hvari
riket sväfvade, och uppmanade Rättvikskarlarne att
med samma rnod som deras fäder gripa till vapen och
rädda riket.
Med djupt deltagande hörde bönderne den gripande
beskrifningen om blodsdagarna i Stockholm och
visade sig i allmänhet icke ovilliga att hämnas
den gamle fiendens svek. Dock kunde de icke ensamma
i en så vigtig sak besluta, utan ville först höra
grannsocknarnas mening. - Deras svar tycktes Gustaf
godt. Han kunde till en början intet mera begära. Hade
en med Sturenamnet tilltalat dem, är det sannolikt,
att de genast visat sitt deltagande i handling. Men
Gustaf hade ett emot sig, det att han icke var af
allmogen känd. Väl mindes dalkarlen män, som burit
hans sköldemärke, de mindes den stridbare biskop
Kettil och de mindes dennes broder herr Erik Carlsson,
men de mindes den senare som sin fiende, mot hvilken
de hade kämpat under Nils och Sten Sture, och hvars
här de hade nedgjort inom sin landgräns. Sedan den
tiden hade man väl ej sett några af den slägten på
fiendens sida, men man hade icke heller sett någon
synnerligen utmärka sig. Derutinnan torde till en
del orsaken få sökas till den betänksamhet, som
Dalallmogen visade så väl vid detta tillfälle som
sedan. Det bästa intyget för Gustaf, och väl det enda
som gjorde någon verkan,
*) Det var år 1829 som detta minnesmärke restes
af några landtmätare, hvilka då uppgingo rågången
mellan de kringliggande byarne. Synnerligt svårt
var arbetet att föra det tunga granitblocket öfver
det sänka kärret; men de lyckades med tillhjelp af
75 Leksandskarlar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
