Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att spaningarna i deras trakter började aftaga. Då lemnade Gustaf den skyddande furan och ledsagad af de trogne Marnäsbönderna, hvilka liksom Sven Elfsson under hela tiden varit döfva för danskarnes lockelser och den klingande belöning, som de skulle hafva erhållit, om de utlemnat flyktingen – en belöning, hvars frestelse Ornäsherren icke kunde motstå – vandrade han genom skogarna öfver Onsjön och Ingarn till nedre Gärdsjö-by i Rättviks socken.
Den af kärret omgifna kullen fick sedan namnet Kungshögen och besöktes ofta af resande, hvilka i den gamla furan ristade sina namn. Men tiden bröt ned detta minnesmärke. Nu finnes ett granitblock med en enkel inristning – Gustaf I:s namn under en kunglig krona och årtalet 1520 – på den minnesvärda platsen.[1]
Ännu hade Gustaf icke haft tillfälle att tala till någon större samling af allmoge. Men nu när han kommit upp i de egentliga Siljans-dalarne, der han tydligt märkte att han kunde lita sig till folket, hvars sinnesstämning var en helt annan, än den han funnit hos de södra landskapens allmoge, beslöt han att vid första tillfälle försöka uppmana dem till vapen för fosterjordens befrielse. En söndag begaf han sig derföre ned till Rättviks kyrka, och på kyrkovallen talade han första gången till den församlade menigheten. Här omtalade han konung Christians förrädiska framfart och det blodbad, som han anstält på rikets förnämsta män i Stockholm, samt huru han behandlat Sten Stures enka och hennes moder, framstälde vidare den nöd och fara, hvari riket sväfvade, och uppmanade Rättvikskarlarne att med samma mod som deras fäder gripa till vapen och rädda riket.
Med djupt deltagande hörde bönderne den gripande beskrifningen om blodsdagarna i Stockholm och visade sig i allmänhet icke ovilliga att hämnas den gamle fiendens svek. Dock kunde de icke ensamma i en så vigtig sak besluta, utan ville först höra grannsocknarnas mening. – Deras svar tycktes Gustaf godt. Han kunde till en början intet mera begära. Hade en med Sturenamnet tilltalat dem, är det sannolikt, att de genast visat sitt deltagande i handling. Men Gustaf hade ett emot sig, det att han icke var af allmogen känd. Väl mindes dalkarlen män, som burit hans sköldemärke, de mindes den stridbare biskop Kettil och de mindes dennes broder herr Erik Carlsson, men de mindes den senare som sin fiende, mot hvilken de hade kämpat under Nils och Sten Sture, och hvars här de hade nedgjort inom sin landgräns. Sedan den tiden hade man väl ej sett några af den slägten på fiendens sida, men man hade icke heller sett någon synnerligen utmärka sig. Derutinnan torde till en del orsaken få sökas till den betänksamhet, som Dalallmogen visade så väl vid detta tillfälle som sedan. Det bästa intyget för Gustaf, och väl det enda som gjorde någon verkan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
