Print (PDF) - On this page / på denna sida - I Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
Gustaf Wasa.
Under dessa dagar af ökade faror, men också af ökadt
hopp med anledning af den trofasthet som visades
honom i olyckan, låg Gustaf gömd i Tomt-Mats Larssons
källare, dit mat skall hafva blifvit buren från
prestgården och instucken till honom genom en glugg i
källarsvalen. Men så kom julhelgen, då en större mängd
allmoge var att träffa vid kyrkan, och Gustaf beslöt
att trotsa hvarje fara för att här ännu en gång tala
till Dalallmogen liksom förut vid Rättviks kyrka.
På en kulle nära intill Mora kyrka - kullen kallas
Klockgropen -. talade Gustaf en af julhelgdagarne
till den talrikt församlade Moraallmogen. Han hade
icke något skriftligt tal, ej heller fans någon bland
de närvarande, som kunde uppteckna hvad han sade,
men hans systersson, som väl mycket hört härom talas,
må hända af Gustafs egen mun, har angifvit innehållet
sålunda:
»Redlige dalkarlar! Jag ser eder rika församling
med så stor sinnets förnöjelse, som jag i hjertat
ängslas öfver vårt tillstånd. Med hvad fara jag
uppenbarar mitt namn och mina omständigheter veten
I, som stundeligen sen och hören, huru mi’tt
lif eftertraktas. Men edert och mitt betryckta
fäderneslands upphjelpande är mig kärare, än att
jag dervid skulle göra afseende på mig sjelf. Huru
länge skola vi vara trälar, vi som äro födde till
frihet? De gamle minnas än, hvad tvång, oro, plågande
och förföljelse svenske män af de danske konungar
måst lida. De unge böra spörja härom tillbaka,
samt lära sig från barnaåren hata och emotstå slikt
regemente. Till dessa tyranners lystnad äro eder
egendom och ringa förråd uppoffrade. Hafven I redan
förgätit, huruledes desse med stränga och okristliga
pålagor hafva sugit musten af vårt land, så att I
af allt ej egen annat qvar än tomma hus, magra åkrar
och osäkra lif? Kasten tankarna tillbaka till konung
Eriks tid och påminnen eder den danske Jösse Eriksson,
fogden i Vesterås, huruledes I af honom ären vordne
handterade. Här äro samma tider, samma olyckor. Vårt
land flyter snart uti innevånarnes- blod. Några
hundrade svenske män hafva måst undergå en hånlig och
oskyldig död. Riksens biskopar och rådsherrar äro
ömkligen mördade, jag har bland dem mist min fader
och svåger. - Alla dessas blod ropar nu om hämnd och
uppfordrar eder till frimodighet. Dalamän hafva i alla
tider varit oförtrutne för sitt fädernesland. Deraf
ären I uti våra krönikor berömde, och de andre
Svearikes inbyggare, edra betryckte landsmän, som
blifvit vande att anse eder för frihetens beskyddare,
hafva nu sina ögon fastade på eder. Jag vill följa
eder och hafva egendom, lif och blod för friheten
osparda, och tyrannen skall således förnimma, att
svenske män äro så väl behjertade som trogne samt
att de kunna styras med lag, men ej med ok.»
Den unge ridderlige mannens tal, som under den stilla
vinterhimlen hördes så klart och med sitt innehåll
trängde djupt i hvarje hjerta, mottogs i förstone
med uttryck af harm och ovilja öfyer hvad de hörde,
synnerligast då talaren sjelf vid omnämnandet af sin
faders och svågers sorgliga slut i Stockholm brast
i tårar. Men det var dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
