Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långt ifrån dessa bevis på deltagande och till den handling, hvartill Gustaf uppmanade. Väl klingade det godt i deras öron att höra den flyktande herren i farans stund sätta sin lit och förtröstan till dem, men han var dock för dem en obekant man. Och ännu hade i sjelfva verket intet timat, som visade att konung Christian verkligen var så grym och farlig. Blodbadet – om det var sant, hvarpå de väl icke tviflade, ehuru motsatsen från annat håll försäkrades – hade hufvudsakligen gält de höge herrarne, och det var ju i sjelfva verket dessa herrar, som under de föregående tiderna vållat oro och strid. Kunde nu en gång med den nye konungen fred och ro återvända i riket, så borde sådant icke hindras, om det kunde stå tillsammans med lag och gammal god sedvänja. Sedan Morakarlarne derför öfverlagt med hvarandra, gåfvo de herr Gustaf det svaret, att de ville blifva vid den trohet de lofvat konung Christian, hvarjemte de bådo honom förse sig dädan, hvart han kunde.
En djup sorg grep Gustaf vid mottagandet af detta svar, och med förtviflan i hjertat aflägsnade han sig ur bonderingen. Ännu några dagar höll han sig dold under en bro vid Morkarleby, men så bröt han upp och vandrade längre bort, slutande inom sig smärtan att finna sig sviken i sitt sista hopp.
Han tog vägen utefter elfvens vestra strand förbi Gopshusbyn till Oxbergsbyn. Här skall han, enligt hvad gammalt folk för hundra år sedan visste säga, tagit in i en gård och njutit en kort stunds hvila, hvarpå han åter fortsatt sin väg mera åt vester, lemnande Dalelfven, till Efvertsbergs kapell i Elfdals socken. Härifrån vandrade han ytterligare vesterut och kom i början på nyåret 1521 in i Vester-Dalarne. En lördagsafton tog han in i en gård, som kallas Storhols-holn, en half mil från Lima kyrka. Der blef han öfver natten, men på söndagen gick han fram till kyrkan och öfvervar gudstjensten. Innerligt bad han här till Gud i sitt hjertas bedröfvelse, fullt och fast troende att han nu för sista gången åhörde messan i en svensk kyrka. Till Norge stod hans håg. Dit ville han vandra för att rädda sig undan de aldrig hvilande förföljarne. Vid utgången ur kyrkan skall han länge stått försjunken i tankar framför sandstenspostamenterna vid vestra dörren.
Så vandrade han norrut utefter Vesterdalelfven, och de höga fjällen reste sig så högt, och det blef så ensligt och tyst i de djupa, snötäckta skogarna, der det blef allt längre mellan menniskoboningarna. Men öfver dessa i fjärran blånande fjäll gick hans väg, ifrån dem skulle han ännu en sista gång blicka ut öfver sitt olyckliga fosterland, hvars öde syntes honom afgjordt. Tung var visserligen den vägen, och det sved i hjertat för hvarje fjät som han lade bakom sig. Men det syntes honom klart, att fädrens Gud öfvergifvit Sveriges land, som skulle försvinna liksom hans fjät i snön, när vinden for fram deröfver, så vida icke ett annat och bättre verktyg var utsedt i Guds rådsslut att börja och föra befrielseverket igenom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
