Print (PDF) - On this page / på denna sida - I Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ Dalarne.
25
långt ifrån dessa bevis på deltagande och till den
handling, hvartill Gustaf uppmanade. Väl klingade
det godt i deras öron att höra den flyktande herren
i farans stund sätta sin Ht och förtröstan till dem,
men han var dock för dem en obekant man. Och ännu hade
i sjelfva verket intet timat, som visade att konung
Christian verkligen var så grym och farlig. Blodbadet
- om det var sant, hvarpå de väl icke tviflade,
ehuru motsatsen från annat håll försäkrades - hade
hufvudsakligen gält de höge herrarne, och det var ju
i sjelfva verket dessa herrar, som under de föregående
tiderna vållat oro och strid. Kunde nu en gång med den
nye konungen fred och ro återvända i riket, så borde
sådant icke hindras, om det kunde stå tillsammans
med lag och gammal god sedvänja. Sedan Morakarlarne
derför öfverlagt med hvarandra, gåfvo de herr Gustaf
det svaret, att de ville blifva vid den trohet de
.lofvat konung Christian, hvarjemte de badö honom
förse sig dädan, hvart han kunde.
En djup sorg grep Gustaf vid mottagandet af detta
svar, och med förtviflan i hjertat aflägsnade han sig
ur bonderingen. Ännu några dagar höll han sig dold
under en bro vid Morkarleby, ,men så bröt han upp
och vandrade längre bort, slutande inom sig smärtan
att finna sig sviken i sitt sista hopp.
Han tog vägen utefter elfvens vestra strand förbi
Gopshusbyn till Oxbergsbyn. Här skall han, enligt
hvad gammalt folk för hundra år sedan visste säga,
tagit in i en gård och njutit en kort stunds hvila,
hvarpå han åter fortsatt sin väg mera åt vester,
lemnande Dalelfven, till Efvertsbergs kapell i Elfdals
socken. Härifrån vandrade han ytterligare vesterut och
kom i början på nyåret 1521 in i Vester-Dalarne. En
lördagsafton tog han in i en gård, som kallas
Storhols-holn, en half mil från Lima kyrka. Der blef
han öfver natten, men på söndagen gick han fram
till kyrkan och öfvervar gudstjensten. Innerligt
båd han här till Gud i sitt hjertas bedröfvelse,
fullt och fast troende att han nu för sista gången
åhörde messan i en svensk kyrka. Till Norge stod
hans håg. Dit ville han vandra för att rädda sig
undan de aldrig hvilande förföljarne. Vid utgången
ur kyrkan skall han länge stått försjunken i tankar
framför sandstenspostamenterna vid vestra dörren.
<
Så vandrade han norrut utefter Vesterdalelfven, och
de höga fjällen reste sig så högt, och det blef så
ensligt och tyst i de djupa, snötäckta skogarna, der
det blef allt längre mellan menniskoboningarna. Men
öfver dessa i fjärran blånande fjäll gick hans väg,
ifrån dem skulle han ännu en sista gång blicka ut
öfver sitt olyckliga fosterland, hvars öde syntes
honom afgjordt. Tung var visserligen den vägen,
och det sved i hjertat för hvarje fjät som han lade
bakom sig. Men det syntes honom klart, att fadrens
Gud öfvergifvit Sveriges land, som skulle försvinna
liksom hans fjät i snön, när vinden for fram deröfver,
så vida icke ett annat och bättre verktyg var utsedt
i Guds rådsslut att börja och föra befrielseverket
igenom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
