Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Befrielsekriget begynner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Befrielsekriget begynner.
Ehuru Morakarlarna låtit Gustaf draga sina färde, var det dock många bland dem, som genast varit färdige att gripa till vapen, och ingen af dem, som vid Mora kyrka hört honom tala, kunde förgäta bilden af den unge herren med den kraftfulla stämman och den varma tilliten till deras mannamod. Hade blott någon, som de sjelfve känt och haft förtroende till, stått vid hans sida och förtagit verkan af de loford för konungen, som smögo omkring, så hade de säkert icke låtit honom draga sina färde. Och sådant var förhållandet öfver allt i Siljanssocknarne.
I Rättvik kom man helt oförmodadt att pröfva en dust med konungens folk. En skara danska ryttare af vid pass hundrade hästar kom dragande uppåt Dalsocknarne för att gripa Gustaf. Vid de kommo ridande på isen öfver Siljan, fingo några Rättvikskarlar syn på dem och lupo genast till kyrkan och klämtade i klockorna, såsom sed var, då fara hotade. Ryttarne begåfvo sig till prestgården, men som vinden låg på starkt söderifrån, märkte de icke ljuden af klockorna, utan funno sig snart i prestgården omgifna af en väldig skara Rättvikskarlar. Desse slogo upp portarna med stora stockar och öfverföllo danskarne med sådan häftighet, att en del af dem nedgjordes och en del måste taga sin tillflykt upp i kyrktornet. Men Rättviksbönderne förföljde dem med säkra pilskott, så att tornet skyddade dem icke mycket, utan måste de till slut börja bedja för sina lif. Bönderne lyssnade till deras böner, men danskarne måste heligt försäkra att icke tillfoga Gustaf något ondt. –Pilarne, som fastnat i tornet, sutto sedan länge qvar till minne af händelsen, men borttogos på 1600-talet.
Om Dalkarlarne å ena sidan icke voro snare att gripa till vapen vid första upprop, så voro de å den andra sidan icke heller så sinnade, att de tålde se konungens krigsfolk draga omkring i deras bygder och förfölja den som tagit sin tillflykt hos dem. Så hände sig att äfven andra flyktingar drogo undan den grymme konungens förföljelser upp till Dalarne, och alla dessa bekräftade hvad Gustaf Eriksson sagt. En bland dem var Lars Olofsson (Björnram). Äfven han hade stridt under Sten Sture, och Dalkarlarne kände honom väl. Han talade äfven till Dalkarlarne, och det öde, han framstälde för dem såsom deras blifvande, öfvergick allt hvad de kunnat tänka. Konungen skall nu – sade han – rida sin Eriksgata, och dervid skulle en galge uppresas vid hvarje länsmansgård; de manligaste och anseddaste af bönderna skulle halshuggas och en hand och en fot afhuggas på de öfriga, hvarpå vapnen såsom obehöfliga skulle fråntagas dem, och deras lagböcker uppbrännas. Derjemte omtalade han, att en dryg kostgärd til krigsfolkets aflöning vore utskrifven och att konungens bref derom snart skulle komma till Dalarne.
Vid detta tal blefvo Dalkarlarne högeligen förskräckte och började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0030.html
