Print (PDF) - On this page / på denna sida - Befrielsekriget begynner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
Gustaf Wasa.
Befrielsekriget begynner.
Ehuru Morakarlarna låtit Gustaf draga sina färde,
var det dock många bland dem, som genast varit färdige
att gripa till vapen, och ingen af dem, som vid Mora
kyrka hört honom tala, kunde förgäta bilden af den
unge herren med den kraftfulla stämman och den varma
tilliten till deras mannamod. Hade blott någon, som de
sjelfve känt och haft förtroende till, stått vid hans
sida?» och förtagit verkan af de loford för konungen,
som smögo omkring, så hade de säkert icke låtit honom
draga sina färde. Och sådant var förhållandet öfver
allt i Siljanssocknarne.
I Rättvik kom man helt oförmodadt att pröfva en dust
med konungens folk. En skara danska ryttare af vid
pass hundrade hästar kom dragande uppåt Dalsocknarne
för att gripa Gustaf. Vid de kommo ridande på isen
öfver Siljan, fingo några Rättvikskarlar syn på dem
och lupo genast till kyrkan och klämtade i klockorna,
såsom sed var, då fara hotade. Ryttarne begåfvo
sig till prestgården, men som vinden låg på starkt
söderifrån, märkte de icke ljuden af klockorna, utan
funno sig snart i prestgården omgifna af en väldig
skara Rättvikskarlar. Desse slogo upp portarna med
stora stockar och öfverföllo danskarne med sådan
häftighet, att en del af dem nedgjordes och en
del måste taga sin tillflykt upp i kyrktornet. Men
Rättviksbönderne förföljde dem med säkra pilskott,
så att tornet skyddade dem icke mycket, utan måste de
till slut börja bedja för sina lif. Bönderne lyssnade
till deras böner, men danskarne måste heligt försäkra
att icke tillfoga Gustaf något ondt. - Pilarne, som
fastnat i tornet, sutto sedan länge qvar till minne
af händelsen, men borttogos på löoo-talet.
Om Dalkarlarne å ena sidan icke voro snare att
gripa till vapen vid första upprop, så voro de å
den andra sidan icke heller så sinnade, att de tålde
se konungens krigsfolk draga omkring i deras bygder
och förfölja den som tagit sin tillflykt hos dem. Så
hände sig att äfven andra flyktingar drogo undan den
grymme konungens förföljelser upp till Dalarne, och
alla dessa bekräftade hvad Gustaf Eriksson sagt. En
bland dem var Lars Olofsson (Björnram). Äfven han
hade stridt under Sten Sture, och Dalkarlarne kände
honom väl. Han talade äfven till Dalkarlarne, och det
öde, han framstälde för dem såsom deras blifvande,
öfvergick allt hvad de kunnat tänka. Konungen skall nu
- sade han - rida sin Eriksgata, och dervid skulle en
galge uppresas vid hvarje länsmansgård; de manligaste
och anseddaste af bönderna skulle halshuggas och en
hand och en fot afhuggas på de öfriga, hvarpå
vapnen såsom obehöfliga skulle fråntagas
dem, och deras uppbrännas. Derjemte omtalade
han, att en dryg kostgärc
folkets aflöning vore utskrifven och att
konungens bref derom snart skulle komma till Dalarne.
Vid detta tal blefvo Dalkarlarne högeligen förskräckte
o
lagböcker till krigs-
ch började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
