Print (PDF) - On this page / på denna sida - Befrielsekriget begynner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Befrielsekriget begynner.
27
granneligen begrunda, hurusom de hade låtit den raske
Gustaf Eriksson draga ifrån dem. Kunde väl komma
den dag - mena4e de - att sådant ångrade dem. När de
härunder nämnde Gustaf Erikssons namn, väcktes Lars
Olofssons uppmärksamhet derpå. Han kände nämligen väl
den unge mannen från striderna under Sten Sture. Han
sporde derför .Dalkarlarne, hvar de hade gjort af
herr Gustaf Eriksson. Då bönderne omtalade, huru han
kommit till dem och uppmanat dem att gripa till vapen
samt huru de låtit honom draga sina färde, eftersom
de föga kände honom och icke trodde, att konungen
var en sådan tyrann, som han utmålades, tog Lars
Olofsson häftigt till orda och förebrådde dem deras
oförstånd. »Nu hafven I» - sade han - »den gode herren
fast af nöden, om icke I sjelfve, gode män, och hela
rikets menige inbyggare skola blifva undertryckte,
förderfvade och utrotade. Gustaf Eriksson har insigt
och förstånd att anföra eder och gripa verket an.»
Något derefter kom en annan svensk herreman upp
till Dalarne. Det var Jon Mickelsson till Nederby i
Trögd. Han bekräftade allt hvad Lars Olofsson hade
omtalat: Han beskref derjemte utförligt blodbadet i
Stockholm, huru de ädle biskoparnes och rådsherrarnes
blod flutit med vattnet utåt gatorna, och huru de
döda kropparne blifvit uppbrända på Södermalm, dit
äfven den ädle herr Stens halfmultnade kropp blifvit
förd. Nu visste Dalkarlarne knappt till sig för harm
och vrede, och tårarne brusto dem u$ ur ögonen,
när de hörde huru deras älskade herres herr Stens
lik blifvit behandladt af den omilde kungen. Månge
rättsinnige och trogne män .- tillade herr Jon -
höllo sig un- ’ dan på skogarna och sökte fria sitt
lif, så godt de kunde, tills den nådige Guden ville
gifva dem åter en svensk herre och regent, med hvilken
de ville våga lif och blod mot konung Christian och
hela hans anhang. Äfven han (herr Jon) beklagade,
att de låtit en sådan man som herr Gustaf Eriksson
draga sina färde. Han och ingen annan kunde föra dem
an i striden för fäderneslandet.
Nu lade Dalkarlarne råd tillsammans och beslöto
att mangrant gripa till vapen. Frågan var blott,
huru de skulle kunna återfå Gustaf Eriksson. På
inrådan af Lars Olofsson och Jon Mickelsson utsago
de dock de skickligaste skidlöpare, som funnos att
tillgå, för att draga efter den flyktande herren
öfver skogarna och bedja honom återvända. Lars från
Kettilbo och Engelbrekt från Mora voro de som fingo
detta upp-. drag, och de begåfvo sig genast på väg.
Det var dock ingen lätt sak att finna flyktingens
väg, men de frågade sig för och följde på det sättet
hans spår, tills de kommo upp i Lima socken. Här
hörde de folket omtala, huru han varit i kyrkan och
huru han stått begrundande vid kyrkodörren, men att
han sedan dragit norr ut efter elfven. Skidlöparne
följde också elfven, men ännu hade de lång väg att
färdas, innan deras efterspaningar slutligen kröntes
med framgång. De hade hunnit till Salens by norr om
Transtrands kapell, då de ändtligen fingo se herr
Gustaf vandrande i skogen i rikt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
