Print (PDF) - On this page / på denna sida - Befrielsekriget begynner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
Gustaf Wasa.
ning mot de norska fjällen. De ropade till honom,
och han stannade och inväntade dem. Hvad han tänkte,
när han här midt i den ödsliga skogen nära Norges
gräns hörde sitt namn nämnas och såg de välkända
bondemännen nalkas, är svårt att säga. Minst af
allt kunde han tänka på det verkliga ändamålet med
deras färd. Lika svårt vore att beskrifva, huru hans
sinne skiftade från den djupaste sorg till hopp och
mod och glädje, när han hörde de båda böndernes tal,
Dalkarlar-nes beslut och deras begäran att han skulle
komma tillbaka och blifva deras höfvidsman.
Med lust tillryggalade han nu i sällskap med de
båda bönderna återvägen till Mora. Här voro de
förnämste från alla socknar i Öster-och Vesterdalarne
församlade, och Gustaf blef emottagen af alla med stor
fröjd. De utkorade honom till »herre och höfvidsman
öfver Dala och menige Sveriges rike», och svuro honom
trohet och lydnad.
Om Gustafs underhandlingar med Dalkarlarne och hans
höfvids-mannaval sjöngs det sedan i visan:
Kung Gösta han rider i Dalarne, Då svarade
de Dalkarlar,
han tingar med Dalkarlar sin. de
svarade alla för thy:
Kung Christian han ligger på Södermalm, »Och viljen
I vara vår höfvidsman
han dricker både mjöd och vin. allt
inför Stockholms by?
»Och hören I, mina Dalkarlar,
Snöskräfvan 1) och furufnatten 2),
allt hvad jag bjuder uppå, rätt
pilen han råkar uppå,
viljen I mig följa till Stockholm
Christian den blodenacken
och så de Jutar slå?» må
det nu ej bättre gå!»
Svarade då de Dalkarlar, »Och
gerna så är jag eder höfvidsman»,
de svarade alla i sänder:
konung Gustaf han svarade så:
>Det stod ett slag en långfredag, »Viljen
I mig vara trogna
vi minnas det alle än».
allt under min fana blå?>
Svarade det konung Gustaf, Då
svarade de Dalkarlar,
han svara’ för sig alltså:
de svarade alla som en man:
»Vi bedja Gud fader i himmelrik, »Vi blod
och lifvet våga
oss må nu full bättre gå!» mot
en så grym tyrann!»
Så intog då Gustaf Eriksson samma plats, som en gång
Engelbrekt intog. Men det var också intet mera än
blott och bart en begynnelse. Hvad som af detta första
steg kunde blifva, om den väg man beträdde skulle leda
till seger och till landets befriande såsom fordom,
eller om den skulle leda till nederlag och död för
dem sjelfva och på samma gång för riket - det kunde
ingen veta. Vissheten om att trogne fosterlandsvänner
funnos, hvilka ville våga allt för sitt fosterland,
och dertill hoppet om hjelp af Gud för den heliga
saken - se der hvad som för stunden gaf styrka och
mod. Blind för faran och svårigheterna var ingen af
dessa män, och storheten af de förra ökar vår beundran
för de senare, helst när man besinnar, att de icke
heller kunde vara blinde för ringheten till det yttre
af de krafter, som de egde att förfoga öfver.
J) Snöripan. 2) Ekorren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
