- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Tredje bandet. Gustaf Wasa och hans söner /
28

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befrielsekriget begynner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

riktning mot de norska fjällen. De ropade till honom, och han stannade och inväntade dem. Hvad han tänkte, när han här midt i den ödsliga skogen nära Norges gräns hörde sitt namn nämnas och såg de välkända bondemännen nalkas, är svårt att säga. Minst af allt kunde han tänka på det verkliga ändamålet med deras färd. Lika svårt vore att beskrifva, huru hans sinne skiftade från den djupaste sorg till hopp och mod och glädje, när han hörde de båda böndernes tal, Dalkarlarnes beslut och deras begäran att han skulle komma tillbaka och blifva deras höfvidsman.

Med lust tillryggalade han nu i sällskap med de båda bönderna återvägen till Mora. Här voro de förnämste från alla socknar i Öster- och Vesterdalarne församlade, och Gustaf blef emottagen af alla med stor fröjd. De utkorade honom till »herre och höfvidsman öfver Dala och menige Sveriges rike», och svuro honom trohet och lydnad.

Om Gustafs underhandlingar med Dalkarlarne och hans höfvidsmannaval sjöngs det sedan i visan:

Kung Gösta han rider i Dalarne,
han tingar med Dalkarlar sin.
Kung Christian han ligger på Södermalm,
han dricker både mjöd och vin.

»Och hören I, mina Dalkarlar,
allt hvad jag bjuder uppå,
viljen I mig följa till Stockholm
och så de Jutar slå?»

Svarade då de Dalkarlar,
de svarade alla i sänder:
»Det stod ett slag en långfredag,
vi minnas det alle än».

Svarade det konung Gustaf,
han svara’ för sig alltså:
»Vi bedja Gud fader i himmelrik,
oss må nu full bättre gå!»

Då svarade de Dalkarlar,
de svarade alla för thy:
»Och viljen I vara vår höfvidsman
allt inför Stockholms by?

Snöskräfvan[1] och furufnatten[2],
rätt pilen han råkar uppå,
Christian den blodenacken
må det nu ej bättre gå!»

»Och gerna så är jag eder höfvidsman»,
konung Gustaf han svarade så:
»Viljen I mig vara trogna
allt under min fana blå?»

Då svarade de Dalkarlar,
de svarade alla som en man:
»Vi blod och lifvet våga
mot en så grym tyrann!»


Så intog då Gustaf Eriksson samma plats, som en gång Engelbrekt intog. Men det var också intet mera än blott och bart en begynnelse. Hvad som af detta första steg kunde blifva, om den väg man beträdde skulle leda till seger och till landets befriande såsom fordom, eller om den skulle leda till nederlag och död för dem sjelfva och på samma gång för riket - det kunde ingen veta. Vissheten om att trogne fosterlandsvänner funnos, hvilka ville våga allt för sitt fosterland, och dertill hoppet om hjelp af Gud för den heliga saken - se der hvad som för stunden gaf styrka och mod. Blind för faran och svårigheterna var ingen af dessa män, och storheten af de förra ökar vår beundran för de senare, helst när man besinnar, att de icke heller kunde vara blinde för ringheten till det yttre
af de krafter, som de egde att förfoga öfver.

*




[1] Snöripan.
[2] Ekorren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free