Print (PDF) - On this page / på denna sida - Befrielsekriget begynner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Befrielsekriget begynner.
29
Der stod Gustaf sjelf, full af mod och hopp och
tillika med stor erfarenhet af saker och personer samt
mycken kännedom om de rådande förhållandena, men utan
penningar, utan stödet af inflytelserika män. Invid
honom stälde sig de ofvannämnde Lars Olofsson och
Jon Mickelsson samt några andra, hvilka sökt skogen
och nu vågade sig fram, alla dock föga kände och
af föga anseende, när man jemför dem med förra
tider och de män som stodo kringom Sturarne. Nedom
dessa stod Dalallmogen, väl ovillig i förstone att
förnya de eviga striderna, men nu brinnande af samma
varma kärlek till frihet och oberoende som fordom;
likväl mera ensam än förr, då det var att antaga -
något som äfven Gustaf visste - att’ rikets öfriga
allmoge i det längsta skulle vilja sftta hemma och
låta saken hafva sin gång. Så ringa var till sitt
yttre den kraft som nu började sättas i rörelse.
Likväl tvekade ingen ett ögonblick. Slik kraft bära
stora minnen med sig. Hvad Engelbrekt gjort och hvad
Sturarne sedan förmått, det kunde göras om igen,
det förmådde ättlingarne af segrarne i Hällaskogen
och på ’Brunkeberg. Hade man sport någon till af
dessa dalbönder, när de på Siljans strand skipades
i afdelningar af Gustaf och hans män, huru de vågade
taga sig sådant före mot en konung, som rådde öfver
trenne riken, skulle svaret helt säkert förvånat
frågaren lika mycket, som deras handling förvånar
efterverlden. De voro ej blott fullt medvetna och
öfvertygade om styrkan och kraften af sin förmåga,
utan de voro i ett tillstånd af hänryckning,
hvilket ständigt erhöll sin näring i de förnyade
underrättelserna om konungens blodiga framfart.
Det var en gammal plägsed, att djeknarne hade
så kallad socknegång på landsbygden, der de med
sjungande förtjente sitt uppehälle. Nu kommo djeknar
från domskolan i Vesterås uppåt Dalarne, och de hade
mycket att berätta om både blodbadet och om konungens
färd derifrån nedåt landet. Väl kunde de intet veta
om ohyggligheterna i Vadstena och Jönköping, enär de
sannolikt redan till julhögtiden började sin vandring
från Vesterås, och konungen då, som vi påminna oss,
befann sig hos biskop Hans Brask i Linköping, men
hvad de visste var dock tillräckligt att bekräfta de
gängse ryktena,* och Gustaf lät dem ställa sig midt
i bonderingen och der berätta. Häraf stärktes ock
Dalkarlarne i sitt beslut. Likaledes anmärktes det af
de gamle såsom ett godt tecken, att så ofta Gustaf och
Dalkarlarne handlade med hvarandra i detta ärende,
blåste det nordanväder, »och detta hade de för ett
gammalt märke, att Gud skulle vara med dem och gifva
dem lycka».
Ibland folket utsåg Gustaf sexton raska och unga
män till sin lifvakt och att föra hans budskap samt
uträtta hans ärenden. Hans här växte snart. Vid
fastlagstiden stod han i spetsen för 1,000 man.
Med denna styrka beslöt Gustaf våga ett tåg söderut
nedåt Kopparberget, hvarigenom han dels kunde
vinna anhängare i denna del af Dalarne, dels kunde
stärka modet hos de sina. Den i o Februari eller vid
fastlagens början verkstälde han detta beslut och kom
alldeles oväntadt till Falun. Här tog han bergsfogden
Christofer Olofsson (Svinhufvud)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
