Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befrielsekriget begynner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Der stod Gustaf sjelf, full af mod och hopp och tillika med stor erfarenhet af saker och personer samt mycken kännedom om de rådande förhållandena, men utan penningar, utan stödet af inflytelserika män. Invid honom stälde sig de ofvannämnde Lars Olofsson och Jon Mickelsson samt några andra, hvilka sökt skogen och nu vågade sig fram, alla dock föga kände och af föga anseende, när man jemför dem med förra tider och de män som stodo kringom Sturarne. Nedom dessa stod Dalallmogen, väl ovillig i förstone att förnya de eviga striderna, men nu brinnande af samma varma kärlek till frihet och oberoende som fordom; likväl mera ensam än förr, då det var att antaga – något som äfven Gustaf visste – att rikets öfriga allmoge i det längsta skulle vilja sitta hemma och låta saken hafva sin gång. Så ringa var till sitt yttre den kraft som nu började sättas i rörelse.
Likväl tvekade ingen ett ögonblick. Slik kraft bära stora minnen med sig. Hvad Engelbrekt gjort och hvad Sturarne sedan förmått, det kunde göras om igen, det förmådde ättlingarne af segrarne i Hällaskogen och på Brunkeberg. Hade man sport någon till af dessa dalbönder, när de på Siljans strand skipades i afdelningar af Gustaf och hans män, huru de vågade taga sig sådant före mot en konung, som rådde öfver trenne riken, skulle svaret helt säkert förvånat frågaren lika mycket, som deras handling förvånar efterverlden. De voro ej blott fullt medvetna och öfvertygade om styrkan och kraften af sin förmåga, utan de voro i ett tillstånd af hänryckning, hvilket ständigt erhöll sin näring i de förnyade underrättelserna om konungens blodiga framfart.
Det var en gammal plägsed, att djeknarne hade så kallad socknegång på landsbygden, der de med sjungande förtjente sitt uppehälle. Nu kommo djeknar från domskolan i Vesterås uppåt Dalarne, och de hade mycket att berätta om både blodbadet och om konungens färd derifrån nedåt landet. Väl kunde de intet veta om ohyggligheterna i Vadstena och Jönköping, enär de sannolikt redan till julhögtiden började sin vandring från Vesterås, och konungen då, som vi påminna oss, befann sig hos biskop Hans Brask i Linköping, men hvad de visste var dock tillräckligt att bekräfta de gängse ryktena, och Gustaf lät dem ställa sig midt i bonderingen och der berätta. Häraf stärktes ock Dalkarlarne i sitt beslut. Likaledes anmärktes det af de gamle såsom ett godt tecken, att så ofta Gustaf och Dalkarlarne handlade med hvarandra i detta ärende, blåste det nordanväder, »och detta hade de för ett gammalt märke, att Gud skulle vara med dem och gifva dem lycka».
Ibland folket utsåg Gustaf sexton raska och unga män till sin lifvakt och att föra hans budskap samt uträtta hans ärenden. Hans här växte snart. Vid fastlagstiden stod han i spetsen för 1,000 man.
Med denna styrka beslöt Gustaf våga ett tåg söderut nedåt Kopparberget, hvarigenom han dels kunde vinna anhängare i denna del af Dalarne, dels kunde stärka modet hos de sina. Den 10 Februari eller vid fastlagens början verkstälde han detta beslut och kom alldeles oväntadt till Falun. Här tog han bergsfogden Christofer Olofsson (Svinhufvud)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
