Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befrielsekriget begynner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jemte några andra af konungens anhängare till fånga och tog dessutom ett rikt byte genom plundring af »de danska köpmän, som på gatan hade deras handel». Detta byte bestod af kläden, silke och sidentyg samt guld och silfver, äfvensom annat kramgods. Klädet gaf han åt svennerna i sin lifvakt samt åt fotgängarne, en skara af några hundrade män, hvilka särskildt buro detta namn; af silket gjordes fanor. Sidentyget behöll han för sig sjelf, men allt det andra kramgodset, humla, sill och salt, lät han bönderna dela sinsemellan. De ädla metallerna äfvensom penningarna använde han att aflöna sitt folk. Derjemte lät Gustaf till sig erläggas de utskylder till kronan, hvilka utgingo af Kopparberget och den kringliggande trakten, samt drog sig derefter tillbaka uppåt Siljan igen.
Det var naturligt att denna framgång skulle stärka och lifva modet hos hans folk, och det dröjde ej många dagar, förrän hans styrka hade fördubblats. Då drog han åter ned till Kopparberget. Det var en söndag, som han kom intågande i Falun, och allt folket befann sig i kyrkan. Gustafs afsigt var dock ej att nu utöfva någon våldsamhet, utan han ville liksom förut i Rättvik och Mora här på kyrkovallen tala till bergsmännen och vinna dem för det verk, som han påbegynt. Det gjorde han ock, när folket kom ur kyrkan, och bergsmännen tyckte att hans tal var godt. De gåfvo med uppräckta händer sitt bifall tillkänna samt svuro honom trohet och lydnad. Dermed hade Gustaf vunnit en stor framgång, ty nu kunde han anse hela Dalarne, både Siljansdalarna och bergslagen, hafva gjort gemensam sak med sig. Af de bergsmän, som för denna tid blefvo Gustafs fasta stöd, må i första rummet nämnas Peder Svensson till Vibberboda. En annan var Olof Persson på Gammelberget, hvilken sedan af Gustaf erhöll fribref, att ingen skulle tillfoga honom eller hans egendom den ringaste skada vid Gustafs högsta onåd, och efter hans död erhöllo hans enka Gertrud och son Jöns Olsson vid en räfst som hölls på Upsala rådhus i Gustafs närvaro ett lagmansutslag, enligt hvilket ingen vid 40 marks vite skulle drista sig att göra dem något förfång.
Bergsmännen uppsatte äfven enligt gammal sed, när sådant påfordrades, bref till Helsingarne, att de skulle förena sig med dem och Dalkarlarne till rikets befrielse. Äfven Gustaf sjelf skref ett uppmaningsbref till dem. Men det bar icke bättre till, än att samtidigt med dessa bref kommo äfven bref från Gustaf Trolle i Stockholm, hvilken uppmanade Helsingarne till trohet mot konungen. Deraf hände, att när i den ena socknen budkaflen gick, att bönderne skulle komma tillsammans och höra Gustaf Erikssons och bergsmännens bref sig föreläsas, gick budkaflen i angränsande socken för att stämma bönderna till åhörande af erkebiskopens. Helsingarne visste till följd deraf ej rätt, hvad de skulle tro. Af gammalt hade de kämpat vid Dalkarlarnes sida och hade gemensamma minnen med dem allt ifrån Engelbrekts dagar. Men den mannen, som nu stod i spetsen för rikets och allmogens sak, kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
