Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den första segern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Underrättelserna från Stockholm föra oss till den regering, som konung Christian der lemnat efter sig, när han efter blodbadet drog ned genom Sverige till Danmark igen. Vi veta, att denna bestod af erkebiskopen Gustaf Trolle och dennes fader herr Erik Trolle samt af de båda utländingarne, biskoparne Didrik Slagheck och Jöns Andersson Beldenacke, hvilka blifvit biskopar, den förre i Skara och den senare i Strengnäs. Desse fyra förde styrelsen i konung Christians namn, utan att man hör något talas om riksens råd, denna myndighet som under den föregående tiden var så vigtig och nödvändig för alla regeringshandlingar. Endast en verldslig herreman finner man med desse fyra deltaga i de offentliga ärendena, nämligen en Knut Bengtsson, som skall hafva varit en Sparre.
Desse herrar visste mycket väl att den flyktande Gustaf dragit upp till Dalarne, och synnerligt länge hade han icke varit der, förr än erkebiskop Gustaf skref derom till Christian, som då vistades i Linköping. Erkebiskopens bref andas dock ingen synnerlig oro. I Nora och Lindes bergslag hade erkebiskopen haft sina bud och der funnit allt lugnt, hvarför han ansåg Gustaf Erikssons försök i Dalarne vara utaf föga betydenhet, men lofvar för framtiden den noggrannaste tillsyn, att de stämplande ej skulle »ur hans biskopsdöme» undkomma. Detta bref skrefs den 17 December 1520.
Då hade Gustaf Eriksson ännu ej, såsom vi veta, företagit något allvarsamt försök att sätta Dalallmogen i rörelse, utan hade fullt göra att kunna sticka sig undan de spaningar och förföljelser, hvilka blefvo en följd af erkebiskopens och de öfriga herrarnes i Stockholm skärpta uppmärksamhet. På det underbaraste sätt undkom Gustaf de ögonskenligaste faror från trakt till trakt, tills han slutligen på nyåret uppträdde i spetsen för Morakarlarne och de närmaste socknarnes allmoge och verkstälde sitt snabba tåg till Falun. Då fann man i Stockholm, att allvarsammare åtgärder måste vidtagas och att det ej längre var fråga om en flyktande herreman, utan om en folkresning och en folkresning som kunde blifva farlig, om den icke i tid undertrycktes, eftersom man visste af erfarenheten från de föregående tiderna, att hvad som tog början i Dalarne snart spred sig öfver hela landet.
Gustaf Trolle, hans fader och den ofvannämnde Knut Bengtsson skrefvo derför både till Gustaf och till Dalkarlarne, varnande de senare och erbjudande den förre konungens lejd, nåd och ynnest, om han ville afstå från sitt förehafvande. De tre herrarne kallade sig riksens råd, och detta gaf anledning till mycket skämt i Dalarne. »Riksens råd i Sverige» – sade man – »är nu ganska tunnt, eftersom det icke sträcker sig vidare än till tre män, de der äfven föga duga.» Äfven från Stockholms magistrat och borgerskap kom bref till Dalkarlarne, afrådande dem från att deltaga i det obestånd, »som Gustaf Eriksson med flera skalkar hade sig företagit», framhållande ställningen i södra delen af landet som den förträffligaste, man kunde önska, och utlofvade åt en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
