Print (PDF) - On this page / på denna sida - Den första segern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
Gustaf Wasa.
Underrättelserna från Stockholm föra oss till den
regering, som konung Christian der lemnat efter sig,
när han efter blodbadet drog ned genom Sverige
till Danmark igen. Vi veta, att denna bestod af
erkebiskopen Gustaf Trolle och dennes fader herr Erik
Trolle samt af de båda utländingarne, biskoparne
Didrik Slagheck och Jöns Andersson Beldenacke,
hvilka blifvit biskopar, den förre i Skara och
den senare i Strengnäs. Desse fyra förde styrelsen
i konung Christians namn, utan att man hör något
talas om riksens råd, denna myndighet som under den
föregående tiden var så vigtig och nödvändig för alla
regeringshandlingar. Endast en verldslig herreman
finner man med desse fyra deltaga i de offentliga
ärendena, nämligen en Knut Bengtsson, som skall hafva
varit en Sparre.
Desse herrar visste mycket väl att den flyktande
Gustaf dragit upp till Dalarne, och synnerligt
länge hade han icke varit der, förr än erkebiskop
Gustaf skref derom till Christian, som då vistades
i Linköping. Erkebiskopens bref andas dock ingen
synnerlig oro. I Nora och Lindes bergslag hade
erkebiskopen haft sina bud och der funnit allt lugnt,
hvarför han ansåg Gustaf Erikssons försök i Dalarne
vara utaf föga betydenhet, men lofvar för framtiden
den noggrannaste tillsyn, att de stämplande ej skulle
»ur hans biskopsdöme» undkomma. Detta bref skrefs
den 17 December 1520.
Då hade Gustaf Eriksson ännu ej, såsom vi veta,
företagit något allvarsamt försök att sätta
Dalallmogen i rörelse, utan hade fullt göra att
kunna sticka sig undan de spaningar och förföljelser,
hvilka blefvo en följd af erkebiskopens och de öfriga
herrarnes i Stockholm skärpta uppmärksamhet. På det
underbaraste sätt undkom Gustaf de ögon-skenligaste
faror från trakt till trakt, tills han slutligen
på nyåret uppträdde i spetsen för Morakarlarne och
de närmaste socknarnes allmoge och verkstälde sitt
snabba tåg till Falun. Då fann man i Stockholm, att
allvarsammare åtgärder måste vidtagas och att det ej
längre var fråga om en flyktande herreman, utan om
en folkresning och en folkresning som kunde blifva
farlig, om den icke i tid undertrycktes, eftersom man
visste af erfarenheten från de föregående tiderna,
att hvad som tog början i Dalarne snart spred sig
öfver hela landet.
Gustaf Trolle, hans fader och den ofvannämnde Knut
Bengtsson skrefvo derför både till Gustaf och till
Dalkarlarne, varnande de senare och erbjudande den
förre konungens lejd, nåd och ynnest, om han ville
afstå från sitt förehafvande. De tre herrarne kallade
sig riksens råd, och detta gaf anledning till mycket
skämt i Dalarne. »Riksens råd i Sverige» - sade man -
»är nu ganska tunnt, eftersom det icke sträcker sig
vidare än till tre män, .de der äfven föga duga.»
Äfven från Stockholms magistrat och borgerskap kom
bref till Dalkarlarne, afrådande dem från att deltaga
i det obestånd, »som Gustaf Eriksson med flera skalkar
hade sig företagit», framhållande ställningen i södra
delen af landet som den \ förträffligaste, man kunde
önska, och utlofvade åt en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
