Print (PDF) - On this page / på denna sida - Den första segern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den första segern.
33
och hvar af Sveriges innebyggare, som i Stockholm
sin nödtorft och bergning söka ville, all ära och
allt godt.
Skrifvelserna uträttade intet i hufvudsaken. En
och annan kunde göras tveksam i sitt beslut,
äfvensom anslutningen till Gustaf och hans män
kunde fördröjas, men på dem, som redan uppträdt och
dragit svärdet, utöfvade dessa skrifvelser intet
inflytande. Sådana skickades äfven till andra orter
i riket, och det är eget att se, huru rörelsen
i sin begynnelse här skildras. Gustaf Eriksson
framställes som en upp-rorsmakare, hvilken med trug,
mord och brand ådrager Sveriges folk en evig skam
bland alla kristna menniskor och ofelbart skulle
bringa riket i evigt förderf. Man borde betänka
hvad som förestode fäderneslandet, om man folie
från konungen, som var stark och mäktig öfver hela
Östersjön samt befryndad och förbunden med kejsaren,
konungar och furstar. Hellre skulle de förena sig
med erkebiskopen att stilla det begynta orådet,
och Stockholm ville för sin del för konungen våga
lif och blod. - Det är tydligt en annan anda som
talar från Stockholm, än den som vi varit vanda att
finna der under Sturetiden. Men med det anseende,
som Stockholm under denna tid förvärfvat sig och som
väl ännu icke hunnit fördunsta, är det tydligt, att
brefven skulle på en och annan utöfva afsedd verkan.
I afseende på hufvudpersonerna uträttade de dock,
såsom vi nämnt, intet. Gustaf Eriksson var lika
fast i sitt beslut, och hans Dalkarlar hade icke
vanslägtats från Engelbrekts och Sturarnes dagar. Att
inverka på dessa fordrades annat än bref och sigill,
och derför utrustades en här på 6,000 man att draga
upp i Dalarne.
Detta krigsfolk utgjordes till största delen
af danskar och tyskar, och dess befäl utgjordes
äfvenledes af främlingar, företrädesvis tyskar. De
förnämsta namnen äro Henrik Slagheck, biskopens
broder, bröderne Henrik och Berent von Mehlen. Desse
innehade ock de förnämsta slotten. Vi veta, att Henrik
von Mehlen innehade Vesterås, hans bror Bererit
innehade Stegeborg och Henrik Slagheck Stockholms
slott. Samtidigt med landthären. utrustades äfven
bevarade jakter att kryssa utanför Gefle och Öregrund,
medan Severin Norby längre söderut med den kungliga
flottan beherskade Östersjön och höll uppsigt både på
finska och svenska kusterna. Från Vesterås utryckte
herrarne med krigshären och tågade upp till Dalelfven,
der de slogo läger vid Brunbäcks färja.
Det var underrättelsen om detta tåg, som förmådde
Olof Bonde att skynda upp till Peder Svensson och
Dalkarlarne. Dessa bröto genast upp och drogo ned till
elfven den danska hären till mötes. De brunno af lust
att strida och de började genast att med sina skarpa
pilar skjuta tvärt öfver elfverf, så att fienden ej
fick en stunds ro. Sägner gå ännu i dessa trakter,
att Dalkarlarne sköto sina pilar i bag-skott så tätt,
att de undanskymde solen. Danskarne drogo sig då
tillbaka utom skotthåll till Björkebo och Carlsbo.
Biskop Jöns Andersson Beldenacke, som sjelf befann sig
i danska hären, skall hafva frågat en af de närvarande
svenske herrarne om
Starbäck o. Bäckström, Ber. nr Sv, Hist* ///,
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
