Print (PDF) - On this page / på denna sida - Den första segern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
Gustaf Wasa.
detta folk som kallades Dalkarlar och under de
föregående tiderna förvärfvat sig en så framstående
plats bland den svenska allmogen. »Huru mycket folk»
–. sporde han - »kan den landsändan ofvan Långheden
till det högsta åstadkomma?» -» »Väl tjugutusen» -
svarade den tillfrågade - »ty de äro stridbare män
alla, de gamla så väl ^som de unga!» Biskopen sporde
då åter: »Hvarifrån kan väl så mycket folk fä mat?» -
»De äro icke» - blef svaret - »vande vid kräslighet,
utan när nöden tränger på, nöja de sig med vatten och
barkbröd!» Vid detta svar blef biskopen förskräckt och
sade: »Ett folk, som äter barken af träd och dricker
vatten, kan icke fannen tvinga, än mindre någon
man. Gode män, låter oss rätt hasteliga draga hädan!»
Men Peder Svensson var ej sinnad att låta Danskarne så
lätt undkomma, och folkets stridslust var ock sådan,
att det hade varit illa att ej begagna sig af den,
och han drog sig derför med en del af sitt folk,
hastigt tillbaka för att på en omväg falla Danskarne
i ryggen. Han tog vägen förbi Ön, Folkärna kyrka,
Vidderbo och Kungsgården till Utsunda färja. Det
var en mils omväg, men Peder Svensson hann fram i
rattan tid och lyckades sätta sitt folk på båtar
öfver elfven, så att han angrep Danskarne just som
de bröto upp. Samtidigt ryckte äfven de qvarlem-nade
Dalkarlarne öfver elfven, och Danskarne angrepos
sålunda från tvänne sidor. Strax vester om Utsunda
färja utbreder sig en hed, som kallas Sonnbohed,
och här skedde sammandrabbandet. Danskarne sökte
värja sig det bästa de kunde och stredo tappert, men
mot kraften hos dessa Dalkarlar var deras motstånd
fåfängt. Största delen af dem föll på heden, en mängd
störtade sig i elfven. De öfrige togo till flykten
och förföljdes af Dalkarlarne ända till Hemmingsbo
i Fläckebo socken af Vestmanland. En mängd fångar
gjordes.
Vi kunna föreställa oss den glädje, som af denna
framgång skulle väckas hos Dalkarlarne, och den
uttalade sig i en mängd sägner och sånger, som delvis
bibehållit sig allt intill våra dagar.
Man utvisar ännu stället der slaget stod, och
många pilar, som här blifvit hittade i åbrädden,
bekräfta sägnen. Slaget kallas i sägnen pilkriget,
och onekligen gjorde dalpilarne här god nytta för
sig. I en gammal dalvisa om denna strid heter det:
De Dalkarlar skynda så fort i sitt lopp Dalkarlarne
börja att skjuta allt mer, allt neder till Tuna hed;
de skjuta alla som en man;
större nu var Dalkarlarnas tropp,
tjockare röko dalpilar der ner, än Gösta kunde
öfverse. än sanden pä
sjöastrand.
Der rasta de något, men fara sen fort Så körde
de Jutar i Brunnebäcks elf,
med ifver och fullsintan håg, så
vattnet dem porlade om,
att komma ju förr till samma ort, de
sörjde deröfver, att Christian sjelf, der hopen
af Jutarne låg. han ej der
tillika omkom.
Dalkarlarne hinna till Brunnebäck fram, Så togo
de Jutar nu alla till flykt, der fingo de Jutar i syn,
och läto slikt ömkeligt qväd:
strax flera dalpilar i vädret man fann, »Hin må
mer dricka det porsöl de brygt än hagel nedfaller
ur skyn. i smedjan vid
Dalkarlens städ.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
