Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Den första segern
- Gustaf vinner Vesterås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var den svenska sakens första seger, sedan Gustaf Eriksson och Dalkarlarne togo sig det arbetet före att träda i Sturarnes och fädrens fotspår. Slaget vid Brunbäcks färja stod i förra hälften af April 1521.
Gustaf vinner Vesterås.
Segerbud mötte sålunda Gustaf, när han från Gestrikland återvände till Dalarne. Från Husby drog han till Hedemora, dit han stämt allt sitt folk för att hålla mönstring. Äfven här kommo herremän till honom, såsom den sedermera af Gustaf mycket brukade Lars Eriksson och Peder Grym. Med glad förtröstan såg Gustaf sina segersälla hopar och kunde nu med ännu större hopp om framgång företaga sitt redan före Helsingefärden fattade beslut att rycka ned mot Vesterås. Att med kraft begagna sig af den vunna segern var dessutom så mycket mer nödvändigt, som det var klart, att de styrande herrarne i Stockholm skulle uppbjuda alla sina krafter mot en rörelse, som visade sig vara af en vida allvarsammare art och hotade att blifva mycket farligare, än de till en början förmenat. Friskt folk hade också anländt till Vesterås för att derifrån rycka upp mot Dalarne, och Didrik Slagheck och Knut Bengtsson befunno sig vid hären.
Men innan Gustaf tågade öfver elfven in i ett nytt landskap, var åtskilligt att göra. Vigtigast var att öfva folket, så att det kunde bestå i striden mot konungens värfvade och krigserfarna knektar. Till den ändan indelade Gustaf sin styrka i fännikor och rotar, öfver hvilka han förordnade vissa höfvidsmän, och öfvade bönderna att göra ordentliga svängningar, lärde dem ett bättre sätt att smida sina pilar samt beväpnade en del med långa spjut i stället för de förut begagnade så kallade ljuranglarne. Med dessa spjut skulle fiendens rytteri afhållas. En annan vigtig omständighet var folkets underhåll. En folkresning får väl till det mesta underhålla sig sjelf, men Gustaf ville, så vidt möjligt var, förekomma alla oordningar, och som tillgång på mynt väsentligen dertill bidrager, lät han i Hedemora inrätta ett mynthus. Det silfver och den koppar, som han kunde erhålla i Dalarnes och sedermera äfven Vestmanlands bergslager, slogs här till mynt. Det var fyrkantiga kopparklippingar, som på ena sidan hade till prägel en man och på den andra tvänne korslagda dalpilar med de trenne kronorna och ett G ofvantill.
Lika noga som Gustaf var i vården om sitt folk och i omsorgen om att fylla dess behof, lika strängt vakade han öfver, att inga oordningar, öfvervåld eller plundringar fingo bedrifvas. Sjelf utfärdade han alla befallningar och tillsåg, att de verkstäldes, samt ransakade och afdömde alla mål.
När allt var färdigt till uppbrott, ryckte Gustaf öfver Dalelfven och genom den stora skogen, hvilken under namnet Långheden skiljer de södra Dalsocknarne från Vestmanland. Här stötte till honom allmoge från Tjurbo, Norrbo och Siende eller de östra häradena i Vestmanland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0039.html
