Print (PDF) - On this page / på denna sida - Den första segern - Gustaf vinner Vesterås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf ’vinner Vesterås.
35
Det var den svenska sakens första seger, sedan Gustaf
Eriksson och Dalkarlarne togo sig det arbetet före
att träda i Sturarnes och fadrens fotspår. Slaget vid
Brunbäcks färja stod i förra hälften af April 1521.
Gustaf vinner Vesterås.
Segerbud mötte sålunda Gustaf, när han från
Gestrikland återvände till Dalarne. Från Husby drog
han till Hedemora, dit han stämt allt sitt folk för
att hålla mönstring» Äfven här kommo herremän till
honom, såsom den sedermera af Gustaf mycket brukade
Lars Eriksson och Peder Grym. Med glad förtröstan
såg Gustaf sina segersälla hopar och kunde nu med
ännu större hopp om framgång företaga sitt redan
före Hel-singefärden fattade beslut att rycka ned
mot Vesterås. Att med kraft begagna sig af den vunna
segern var dessutom så mycket mer nödvändigt, som
det var klart, att de styrande herrarne i Stockholm
skulle uppbjuda alla sina krafter mot en rörelse,
som visade sig vara af en vida allvarsammare art
och hotade att blifva mycket farligare, än de till
en början förmenat. Friskt folk hade också anländt
till Vesterås för att derifrån rycka upp mot Dalarne,
och Didrik Slagheck och Knut Bengtsson befunno sig
vid hären.
Men innan Gustaf tågade öfver elfven in i ett nytt
landskap, var åtskilligt att göra. Vigtigast var att
öfva folket, så att det kunde bestå i striden mot
konungens värfvade och krigserfarna knektar. Till
den ändan indelade Gustaf sin styrka i fännikor och
rotar, öfver hvilka han förordnade vissa höfvidsman,
och Öfvade bönderna att göra ordentliga svängningar,
lärde dem ett bättre sätt att smida sina pilar samt
beväpnade en del med långa spjut i stället för de
förut begagnade så kallade ljuranglarne. Med dessa
spjut skulle fiendens rytteri afhållas. En annan
vigtig omständighet var folkets underhåll. En
folkresning får väl till det mesta underhålla
sig sjelf, men Gustaf ville, så vidt möjligt var,
förekomma alla oordningar, och som tillgång på mynt
väsentligen dertill "bidrager, lät han i Hedemora
inrätta ett mynthus. Det silfver och den koppar,
som han kunde erhålla i Dalarnes och sedermera äfven
Vestmanlands bergslager, slogs här till mynt. Det var
fyrkantiga koppar-klippingar, som på ena sidan hade
$11 prägel en rnan och på den andra tvänne korslagda
dalpilar med de trenne kronorna och ett G ofvantill.
Lika noga som Gustaf var i vården om sitt folk och
i omsorgen om att fylla dess fyehof, lika strängt
vakade han öfver, att inga oordningar, öfvervåld
eller plundringar fingo bedrifvas. Sjelf utfärdade
han alla befallningar och tillsåg, att de verkstäldes,
samt ransakade och afdömde alla mål.
När allt var färdigt till uppbrott, ryckte Gustaf
öfver Dalelfven och genom den stora skogen, hvilken
under namnet Långheden skiljer de södra Dalsocknarne
från Vestmanland. Här stötte till honom allmoge från
Tjurbo, Norrbo och Siende eller de östra häradena
i Vestmanland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
