Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf vinner Vesterås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlorat den medverkan, som han af denna här gjort räkning på vid sitt antågande mot Vesterås. Detta tilldrog sig den 26 April.
När Gustaf två dagar derefter eller söndagen den 28 April lemnade Romfartuna, hade han ännu icke någon kännedom om denna motgång, utan tågade glad i hågen söderut och ankom till åsen vid Badelunda, en half mil öster om Vesterås. Följande dagen eller på måndagen den 29 April lät han hären tåga öfver Badelundsåsen, främst Lars Olofsson med sin afdelning, som bildade förtruppen. Det var hans afsigt att tåga fram till det utanför Vesterås belägna S:t Olofs kapell och der lägra sig.
Didrik Slagheck innehade nu Vesterås slott. Henrik von Mehlen hade nemligen något förut begifvit sig till Stockholm och hade dervid satt en vid namn Hans Fynbo med sex andra till slottslofven. Didrik begärde, när han fick säkra underrättelser om Gustafs antågande, att slottet skulle stå öppet för honom, och då Hans Fynbo nekade, tågade Didrik med sitt folk mot slottet, aktande storma det. Hans Fynbo fann sig då nödgad att öppna porten, men blef dervid gripen och jemte de öfriga sex slottslofvarne halshuggen vid klosterporten. Didrik Slagheck lät sedan ordna allt till den förestående striden med bondehären och lät framför allt nedhugga alla gärdesgårdar omkring staden, att de ej skulle vara till hinder för rytteriets rörelser. Hans folk var modigt och längtade efter striden, så att han gjorde sig om densamma de bästa förhoppningar. Det finnes antecknadt om detta krigsfolk detsamma, som vi vid föregående tillfällen sett anföras om fiendtligt öfvermod, att det var ett gängse tal bland dem, »att om Dalkarlar i tre dagar regnade ned från himmelen, skulle man ändå nedgöra dem alla». Helt visst hade framgången vid Köping bidragit att höja modet hos dem och förtaga intrycket af nederlaget på Sonnbohed. När de nu från slottstornet fingo se bondehären sakteliga komma framtågande, blef det en ifver bland dem att rycka ut till strid. Rytteriet fick genast befallning att sitta upp och stormade ut ur staden med sådan hetta – heter det – som om det varit glupande ulfvar. Omedelbart derefter uttågade fotfolket.
Det var icke Gustafs afsigt att denna dag begynna några fiendtligheter, och han var långt ifrån att tro på något anfall af Danskarne. Han befann sig midt på Badelundsåsen, då han fick höra att slaget var börjadt, och han satte genast sporrarna i sin häst och ilade blixtsnabbt fram till de stridande. Så fort han kom fram ur skogen och kunde få en öfverblick öfver striden, ljusnade dock hans blick, ty hans fältöfverstar hade skött sig som ärlige och tappre män.
Det var Lars Olofsson, som fått emottaga första anfallet af det anstormande danska rytteriet. Men så fort han fick se fienden, befalte han sitt folk att nedfälla sina långa spjut, och så reste sig plötsligt mot de anfallande en skog af spjutspetsar. Samtidigt rasslade en skur af pilar mot fienden, och dessa pilar voro af det nya slaget med sneda slindor och hvassa hullingar samt så skarpa, att de genomträngde sjelfva harnesket. Redan pilarne gjorde en kraftigare verkan, än de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
